Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1869, sida 2

ännu en annan lektion, så är jag inte obenigen att egna honom ett par timmar. En längre tystnad inträdde nu; hvar och en tycktes sysselsätta sig med de tankar, som detta samtal hade väckt. De båda flickorna förstämdes synbarligen af oro för de möjliga följderna af Gabrieles påfund, hvaremot Fortis med ungdomligt trots njöt at den förödmjukelse, som kusin Theodor lidit. Den ende, som ej blifvit djupare berörd af detta samtal, oaktadt det vigtigaste deraf framträngt till honom, var den lustige matrosen på sin stång. Vinden hade ej egentligen ökats, men enstaka, häftigare vindstötar foro omkring huset och förkunnade hans snara bortdöende. De unga vid stenbordet erforo ej luftdragets verkan, men desto eftertryckligare kände matrosen densamma. Än en gång, än två, eller flera snurrade han omkring, och dervid svängde han årbladen så skickligt i halfva och hela kretsar, som hade han befunnit sig i en säktsal och nödgats parera välriktade hugg. Den ena efter den andra af vårt älskvärda klöfverblad hade riktat sina blickar på den lille karlen. Hans sällsamma rörelser fängslade uppmärksamheten allt mer och mer, så att ingen fann tystnaden egentigen tryckande. — Hvad tänker du på? frågade Fortis, lå han märkte att Rosa blickade mera it i den tomma rymden än på matrosen. Rosa spratt till och rodnade lätt. — )Jo, sade hon dröjande, — jag tänkte på! m inte föräldrarne snart skola komma. — Rosa, Rosa, detta sysselsatte inte