Att han tog vägen omkring den södra gafveln var en naturlig följd af hans ursprungliga riktning och de hinder han mötte. Men om man drog sig så långt tillbaka från huset, att man kunde kasta en blick på den lilla gräsplanen framför den omnämnda gafveln, så kunde man hafva trott att han med flit valt denna väg för att uppsöka en munter lekkamrat och med honom fördrifva tiden; och en ovanlig lekkamrat var det, som han utvalt åt sig, en lekkamrat, som, ännu outtröttligare än vinden passade ypperligt för honom och tycktes ledas, om denns inslumrade och ej infann sig under ett par dagar, Midt på gräsplanen stod nemligen en hvitmålad stång, hvars spets nådde lika högt som hufvudbyggnadens takås. Men på stångens spets balanserade en liten man, som för sitt märkvärdiga yttre och sina ovanliga egenskaper förtjenar en noggrann beskrifning. Den omkring tjugofyra tum höge karlcn var till sitt yttre en matros, dock ingen vanlig matros med valkiga händer och beckiga byxor, utan en sjöman, som i hela sitt uppträdande förenade sitt yrkes vighet med den styfva hållningen hos en liten löjtnant, som för första gången med epauletter på axlarne struttar genom en garnisonsstads gator och i hvarje ögonblick fruktar att tappa den nya, ovana grannlåten. Han stöd der likasom uppträdd på en tråd; intet veck kunde upptäckas på hans hvita byxor eller eldröda matrosjacka, som slöt tätt intill hans korta, tjocka hals. Som underlag för hans något korta ben tjenade ett rundt bräde. Detta var försedt med ett hål, genom hvilket stångens runda, polerade jernspets var