gifvit det. Men lyssnade man ännu upp: märksammare så upptäckte man lätt, at detta skratt ljöd från den andra sidan a huset och från en plats, hvarifrån man äf, ven kunde se den outtröttlige matrosen Framför ett stenbord, som stod på en fri plats just på gränsen mellan rabatterna och köksträdgården, sutto nemligen en ung man och en ung flicka, hvilka voro inbegripna i ott lifligt samtal och dervid hade sina blickar riktade på matrosen. Det var ett vackert, ungdomligt par. Men oaktadt det förtraliga sitt hvärpå de samtalade med hvarandra, och oaktadt den hjertlighet, som framlyste ur bådas ögon, förrådde icke den minsta min att de kände annat än en varm vänskap för hvarandra. Man kunde hava ansett dem som syskon, om ej den skiljaktiga karakteron i deras anletsdrag genast hade förtagit hvarje tanke på en närmare förrandtskap. Ty då manhen visade en nordbos af ljusa lockar och ett ljust, krusigt skägg beskuggade ansigte, hvilket, genom den något trubbiga näsan, erhöll ett godmodigt uttryck, som dock lifsades genom de vackra, blå ögonen, så yckte man sig deremat i hans vackra granne se en söderns dotter, öfver hvars vagga den glödande neapolitanska solen strålat, eller Åndalusiens mandelträn kastat sin skugga, Det Tixa håret, som enkelt ordnadt smög sig intill de fina tinningarne, var korpsvart; samma färg hade äfven de bågformiga ögonbrynen och de långa ögonhåren, som innefattade ett par bruna ögon, — ett par ögon så djupa och själfulla, att man hade kunnat jemföra dem med en fjellsjös dunkla vattenspegel.