För att fullända pinan hade man gifvit den arme matrosen ett bredt årblad i hvardera handen, men ställt dem vindskaft likt vitdergvarnsvingar, så att det minsta luftdrag verkade på dem och icke blott kastade omkring armarne, än framåt än bakåt, utan svängde äfven hela karlen omkring på sin tapp, än hit än dit, allteftersom de olika luftströmmarne träffade någotdera ärbladet. I trots af de ofrivisliga rörelser den lille sjömannen var underkastad, tycktes han dock trifvas ganska väl på sin luftiga plats, och ju värre det blåste, desto lustigare fäktade han med sina åror, desto qvickare snurrade han rundtömkring. Denna eftermiddag hade besagde matros ganska litet att göra. Fullkomligt sysslolös var han dock ej, derför sörjde den af magister Deus så högt prisade altonvinden, men han rörde sig med en vårdslöshet; som man skulle kunnat kalla maklighet Uen ena åran höll han något sänkt framåt, och i det han långsamt förde den upp och ned, svängde på samma sätt den öfver hans axel bakåt pekande. Stundom beskref han med båda årorna en krets. till dess den skälmska vinden plötsligt träffade dem från sidan och föranledde honom att med ett mycket energiskt uttryck göra en half eller hel vändning åt höger eller venster, och derefter åter likasom till tidsfördrif fäkta med sina ärorUnder hela timmar kunde man betrakta den lustige figuren, som rörde sig likasom hade han egt lif, och om man lyssnade noga tyckte man sig tillochmed förnimma ett muntert skratt, hvilket stundom följde efter någon komisk rörelse af matrosen och ljöd så dämpadt, som hade han sjelf upp