Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1869, sida 2

————— ——d 2s— — rätt eller om jag — misstagit mig i denna sak. Alltsedan historien med den bruna hästen blef uppdagad, har den förstockade skurken inte en enda gång vågat uppslå ögonen mot majoren; han förrättar sin tjenst punktligt och så, att man kunde anse honom förkrossad af ånger, om man inte kände honom bättre. Han fruktar synbarligen ännu alltjemt att bli bortkörd, och med den utsöktaste öfverläggning hade majoren ej kunnat bereda honom större qval än genom sin högdragna ringaktning. Men sedan i dag på morgonen har Reiber antagit ett annat sätt, då han ansåg ovädret förbi. Han smyger omkring som en döende, hostar som en lungsigtig, suckar som en jesuit och söker på allt upptänkligt sätt att ådraga sig majorens uppmärksamhet och väcka hans medlidande. Saken föreföll mig genast betänklig, desto mera som jag händelsevis hade märkt att gåspojken från Haidekruk smög sig in till honom i stallet tidigt i morse, och att han efter pojkens bortgång länge stafvade på et bref. Min misstanke att något nytt skurkstreck rar å bane bekräftades, då jag kort före niddagen hemkom och tog vägen genom trädsården samt nalkades det ställe, der maoren ofta brukar hvila sig på en bänk ster sin promenad. Äfven i dag satt han der, och framför tonom stod ingen annan än Reiber, med nössan i hand och ögonen fulla af tårar. Jag gick tätt förbi och hörde föl-. ande ord: — Ack, nådigaste herr major, et står illa till med min syster, hvar dag I ( an bli hennes sista, och derföre ville jagl. nderdånigst be nådig herrn om några!