Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1869, sida 2

timmars ledighet; — bela samiljen är visst i förtvislan. — Sadla er häst och rid genast dit, svarade majorn, — och om hon behöfver något, så skall hon hemta det härifrån. Laga äfven att hon får läkarehjelp. — Ack, nådigaste herr major, jag vill inte anstränga hästarne, och dessutom bör jag inte försumma min tjenst; derför tänkte jag underdänigst anhålla att få gå dit bort i qväll sedan arbetet slutat; jag tar då vägen genom skogen och kan vara der om en halftimma, gnällde kanaljen. — Min vän, jag vet hvad jag bör tänka om hans tjenstvillighet, svarade majoren temligen barskt; derefter tillade han mildare: gör som du vill och låt din syster ej sakna något. Hvad de vidare afhandlade med hvarandra kunde jag ej höra, ty jag ville inte stanna och lyssna. : — Och hvad underligt ligger deri, att majoren utsträcker sin välvilja till folk i andra byar? frågade Deus, sedan Herzbusch slutat, — jag skulle tro att dylika fall ofta förekomma. — Mer än ofta, och jag skulle ej ha sett något underligt deri, om inte — — — Om inte? mågade Deus uppmärksammare. — Om jag inte hade träffat Reibers syster i dag i skogen, der hon samlade ris tillsammans med några andra qvinnor. — Och således inte sjuk? — Kärnfrisk, säger jag dig, så frisk som någon at oss. Jag frågade henne hur on mådde, och hon svarade: ,, Mycket bra, ädskelof, och derefter gick jag min väg. sag sade ingenting mera för att icke väcka nisstankar.