Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1869, sida 3

en brödbit omsorgsfullt skrapade flottet u stekpannan. — Jo, derför att unge herrn är en god Jägare och ofta tillsammans med mig ute i skogen, hvaraf Reiber ganska riktigt sluter att jag håller af den gode, muntre herrn och vid behof står på hans sida. Det kan inte hjelpas, bror lille, vi hålla på tlärgen: Grön är hoppets sköna färg, Äfven jägarns nätta drägt, sjöng han derefter, i det han drog korken ur flaskan, och sedan han tagit en dugtig klunk, räckte han den till skolmästaren. Deus kastade en sorgsen blick på sin gråa rock, likasom hade äfven han föredragit denna gröna färg, och derefter förde han flaskan till sina läppar med de orden: ,Lefve två höga personer! — Denne eländige Reiber är således orsaken till att det ej blir någon jagt af i qväll? tillade han med komisk undergifvenhet, — om jag bara kunde veta på hvad sätt den menniskan står i sammanhang med våra jagtnöjen? — Tålamod, bror lille, svarade Herzbusch, i det han följde magisterns exempel. och började fylla sin korta pipa, — men innan jag talar om hufvudsaken, måste jag nödvändigt beröra några punkter, hvilka icke kunna vara riktigt tydliga för dig. Det är egentligen familjeangelägenheter, som inte angå oss, men ingen kan hindra oss att ta parti för den ena eller andra, till och med om vi äfventyra att bränna våra näsor; du löper mindre fara dervid än jag, emedan majoren inte är din husbonde. — IIvaremot några dussin frodiga bön