Pörfärlig hungersnöd på S:t Barthelemy. Enligt ankomna underrättelser från nämnda koloni, dat. den 21 nästlidne December, har t. f. guvernementsläkaren d:r A. T. Goös till öns styrelse aflåtit följande embets-rapport: Under sednast förflutna fyra veckor hafva på landet timat omkring 19 dödsfall, orsakade af svält. I flertalet af dessa fall har hungersnöden följt ren och utan annan sjukdom än ett långsamt aftynande af krafterna, med lindrig vattusot; i några tall har ett par dagars diarrhåHslutat lifvet. Från och med den 11 dennes (December) har dödligheten visserligen betydligt astagit, men enligt uppgift från pastorsembetet i lands örsamlingen lära omkring 600 menniskor, hufyudsakligen boende i Quartier de Marrigot, Petite Saline, Grand-kÅond och omkring LAnse des cailles, vara i sådan nöd, att de förr eller senare komma att duka under för denna, om de ej snart undsättas. Barn och uppväxande ungdom lida mest. Ä I Marrigot är eländet stort; man möter der nästan uteslutande aftärda, lidande varelser; den växande ungdomen, isynnerhet bland qvinnorna, liknar en svigtande älderdom, det späda barnet har gubbens anlete; der en husfader finnes är han mestadels i en orikeslös belägenhet, husmoådren likaså. I en och annan boning ser man ett par små barn eller en halfvuxen flicka utsträckta på en bädd eller en bänk, utsvultna och likgiltiga för allt omkring dem, utan kraft att röra sig från sitt läger. De slesta planteringar af jordfrukter, folkets enda näring, ligga öde, och, der man haft krafter att begagna odlingen, kan man likväl ej vänta skörd snarare än efter fyra till åtta veckor. I de tre ötriga qvarteren uppträder nöden mera spridd och ej så allmän, som i Marrigot, men icke dess mindre likaså svår. Första orsaken till detta elände är orkanen sistlidet år och derefter följande ärsläånga torka, som förstörde allt hvad orkanen skonat och ätven tillintetgjorde folkets ansträngningar att ersätta skadan ånyo. Tillfälle att inom ön skaffa sig arbetsförtjenst erbjöd sig ytterst sparsamt; ej så få al de arbetsdugliga husfädren afgingo derföre till andra öar, men öfverskottet af der förvärtvad arbetsförtjenst var högst obetydligt, och delemnade samiljernas nöd blef föga eller intet afhjelpt. Med September månad kom godt väder för plantering, men mången var då för djupt sjunken i elände; lifvet måste dag för dag uppehållas med de få cent man på ginare väg — mest genom vedhuggning och tiggande — kunde komma åt, men båda dessa näringsgrenar befunnos snart otillräckliga eller uttömda, och man var hopplöst gifven till rof åt hungern; att mången ester en årslång kamp mot denna nu dukar under är sålunda helt naturligt; och att detta ej inträffat förr har sin grund i det varma luftstreckets egenskap att i hög grad dämpa infödingens behof af lifsmedel. En ringare, men ej mindre sorglig orsak till nöden är den hvita befolkningens ovilja mot att skaffa sig utkomst såsom tjenstehjon. Föräldrahemmet blir på så sätt utätet af en mängd ogifta döttrar, som föredraga hungerns alla lidanden framför en hederlig bergning såsom tjenare, hvilkens, enligt deras mening, förnedrande ställning i samhället endast tillkommer den svarta eller förgade racen. IIvad helsotillståndet i öfrigt vidkommer inom ön är detta godt, endast att de med denna årstid här vanliga, men lindriga rheumatiska och katarrhala åkommor äro allmänt göngse. Gustavia den 18 December 1865.5