Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1869, sida 2

att majoren skickade Reiber för ett halft år sedan med den bruna hingsten till nattmannen, sedan han uttryckligen befallt honom att stanna qvar tills hästen hade blifvit dödad. Han hade nemligen minst i femton år ridit denna kingst, derefter gifvit honom nådebröd i ett par år, och då det stackars djuret blef alltför orkeslöst beslutat betria honom på lättaste sätt från lifvets börda. — Jag minns det, anmärkte Deus, — det kostade på den gamle herrn att skilja sig från hästen, och han vände sig ju bort, då Reiber tänkte noga beskrifva djurets död för honom. — Han vände sig bort, ja, ty han ämnade just yttra några häftiga ord till honom, då han upptäckte tårar af medlidande för den goda hästen i hans ögon. — Ådla själ! utbrast Deus med ett betecknande leende. — Ja, utomordentligt ädla själ, bekräftade Herzbusch, — men hvad tror du hände för ett par dar sen? — Anfäkta! Brunte är väl inte återuppstånden? Ä — Uppstånden, säger jag dig, uppstånden från de döda, så sannt du är den trefligaste skolfux jag känner! Ja, tänk dig, majoren for med sin förvaltare till stan och hvem tror du de finna på torget? Den bruna hingsten lifslefvande framför en mjölkärra, och afmagrad till ett benrangel. — Det hade jag ändå ej tilltrott Reiber, utropade Deus med afsky, — men berätta vidare, hur tog majorn saken? — Hur skulle han ta den? Du känner honom ju, en adelsman af gammalt skrot och korn, stolt som en kung och dessutom