Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1869, sida 2

som en byskolmästare erhäller, för att under ett är inplugga hos er mera lärdom än ni förstå att använda under hela er lefnad. Men laga er nu hem och helsa edra hederliga föräldrar, att om en eller annan af er skulle behöfvas vid hotatisupptagningen, så är jag inte omöjlig! Laga er nu af, annars börjar jag igen... Barnen rusade mot dörren. Ännu en stund hörde man gälla glädjerop, slamret af träskor, skratt och puffar af ungdomliga knytnäfvar, och derefter skingrades hela skaran, likt agnar för vinden, för att springa kapp igenom byn. Deus hade stannat qvar i skolrummet och blickade leende efter de bortilande barnen. — Der springa de vilda bytingarne, sade han tankfullt för sig sjelf, — låter dem nästan dagligen genomräkna min knappa inkomst, men tyvärr — då de blifvit nog gamla att få ett ord med i laget, ha de, i likhet med sina föräldrar, glömt att 90 thalers lön pr år är för litet äfven för den anspråkslösaste skolmästarenatur att lefva af, och för mycket för att med värdighet kunna svälta ihjel. En suck af vemod följde dessa ord. — Annat är det med min vän Herzbusch, sade han plötsligt med förändrad ton, i det han riktade sin uppmärksamhet mot den annalkande jägaren, och hans ansigte strålade af förtjusning, då han märkte huru regelrätt skogvaktarens hund spårade och sökte framför honom; — hela dagen i skog och mark, vildt af alla slag i öfverflöd, och den gamle majoren betalar skottpengar som en kung, aniäkta! Då först kan man känna att man är en menniska och ej ett lastdjur. (Forts. y