Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1869, sida 3

len, sin pligt trogen, begärde och erhöll konungens befallningshafvandes tillstånd att detsamma försälja, och på Lördagen såg man polisen å Kötttorget utbjuda stora, med ännu större sigill försedda, köttstycken, allt under förmenande att det vore elg. Stadens förnäma skulle naturligtvis smaka på det oväntade vilda, och så fick det en förunderlig afsättning. Men snart spred sig det hemska ryktet, att köttet vore blott och bart af en gammal utkörd hästkrake. Detta befanns också vid närmare undersökning vara sannt och polisen fick mer än vanligt brådtom att återbekomma det försålda köttet. Det lyckades också att återköpa i det närmaste alltsammans, men några bitar ha blifvit tillagade och med god smak förtärda. — Wexjö. Örebro-bankens sedlar. I ,Smålands-Posten läses: Af förekommen anledning har regementsskrifvaren Nilsson ansett sig böra kungöra, det han vid nu förestående uppbörd af hemmansräntor, kronotionde och arrendemedel till Kronobergs regemente icke i liqvid mottager Örebro ensk. banks sedlar. Herr N. är icke den förste, som kommit till ett sådant beslut. Redan i höstas såg man af tidningarne, stt affärsmän i Kristianstad fattat samma beslut, enär den värda Örebrobanken nekat inlösa falska, särdeles väl efterapade sedlar. Och här på platsan är bland affärsmännen misstroendet till Örebrosedlarne så stort, att man vid emottagandet, utan att vidare granska äktheten, genast söker få dem inlösta af härvarande bank. Skulle ett sådant misstroende fortgå och vidare spridas uppåt landet, torde det för Örebrobanken medföra en högst oangenäm strypning. Men man bör väl få hoppas, att banken inser sitt eget bästa och innan kort vidtager de åtgärder, som med afseende på ställningen äro erforderliga. Ledigt pastorat. Kyrkoherden i Odensjö, Lidhult och Wrå pastorat inom Småland, vid Halländska gränsen, Johan Rydeman afled den 3 dennes 72 år gammal. Halmstadsbladet lemnar om hr R., som var en man af gamla stammen, följande personalier: Född torpareson kom han i sina tidigaste år ut från det fattiga hemmet att försörja sig som vaktpojke hos en jordbrukare i närheten. Under det han här höll vakt om sin bräkande och bölande hjord, väcktes i hans hjerta tanken på att en gång bli herde för menniskohjorden i hans födelsebygd. Uan begaf sig till den bekante domprosten i Wexjö, Håkan Sjögren, för att söka hans hjelp på stuliivägen. Iklädd den bland allmogan vanliga, med 2 knapprader försedda tröjan, framförde han sitt ärende. Men tvenne knapprader — det var alldeles för mycket för den sparsamme domprosten. Gå du hem och sälj den ena knappraden; kom sen hit, så får jag se, om jag kan göra något af lig., så utlät han sig. Rydeman gjorde som han blifvit ålagd, fullbordade sina studier, prestvigdes och blef kyrkoherde der, hvarest han nu i 30 år med nit verkat. Något af hans förste beskyddare, Håkan Sjögren, sanus alltid hos lärjungen. Sträng och sparsam såsom denne var R. ock arbetsam såsom han. Fem söner lärer han ensam i hemmet beredt till studenter. I 25 år gick han söndaglisen till fots den omkring en mil långa vägen melan kyrkorna. — Duglig prest, var han en punktig embetsman oeh dertill i praktiskt afseende en öresyn för sina församlingsbor.