Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 2

— Jag tänker resa i sällskap med er och dit ni beger er. — I mitt sällskap? utropade Mac Leary så högt, att den snarkande Janet slog upp ögonen, ehuru hon åter hastigt tillslöt dem, öfverväldigad af trötthet. — I ert sällskap, Sonny, eller mylord, eller hur ni vill kallas, och som er trogne tjenare, hvilken gerna underkastar sig allt, om ni bara tillåter honom att passa upp er och följa er i hälarne. — Antingen skämtar ni eller är ert förstånd rubbadt, — sade Mac Leary med lugn beslutsamhet, hvarigenom han hoppades att skrämma Dougal, — eller hur skall jag annars kunna tyda ert besynnerliga förslag? Jag har ju hvarken råd att hålla mig en tjenare eller betala er öfverfart. Dessutom måste jag bryta med det förflutna och vill inte, genom ett vittnes närvaro, beständigt påminnas om begångna misstag och villfarelser. — Misstag och villfarelser, hahaha! hånlog Dougal, — tusan hvad ni uttrycker er fint. Men ni har rätt, vi ha båda begått dylika, ha således intet att förebrå hvaran, och passa således desto bättre för hvaran. Hvad min lön som er tjenare angår, så ger jag er gerna kredit tills tiderna bli bättre, och de der fullvigtiga sovereigns, ni nyss erbjöd mig, räcka nog till en plats i mellandäck åt mig, medan ni sjelf reser i kajutan. Ni ser, Sonny, hur anspråkslös jag är och alldeles inte bortskämd. — Bortskämd är ni just inte, hånade Mac Leary, — men just inte skarpsinnig, ty ni uppenbarar tankar, som kunna uppstå endast i en förryckt hjerna. — Skall inte vara bra att en trogen