Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 2

oförställd vedervilja drog sig tillbaka från honom, då han nalkades, — den dumma varelsen har en god sömn, men hin håle drifver ofta sitt spel med qvinfolk, — de äro så begifna på en hemlighet som hungriga korpar på ett as. — Prata inte tok, svarade Mac Leary, som med tilltagande oro knappt visste hur han skulle skydda sig mot röfvarens närgångenhet; — väck heldre Janet och säg henne att hon kan betrakta hyddan, med allt hvad deri finns, som sin egendom, och bed henne på samma gång hjelpa er att bära ut liket. — Om jag redan vore er tjenare, skulle jag inte dröja ett ögonblick att utföra edra nådiga befallningar, svarade Dougal allvarsammare än förr, — men som detta inte ännu är fallet, måste ni ännu tillåta mig att handla efter godtfinnande. Janet sofver tungt, och af det murkna benranglet derborta ha vi ingenting att frukta. Men hör nu noga på mina ord, öfverväg allt, och ni ska nog komma på andra tankar om mitt förslag. Efter denna inledning, som var beräknad att försätta Mac Leary i den högsta spänning, tillät den sistnämnde lugnt att Dougal satte sig bredvid honom och närmade sin mun till hans öra. Med entonig röst började röfvaren att berätta. Hans lurande blickar voro derander skarpt riktade på Mac Learys profil, medan den unge mannen stirrade i den gulaktiga askhögen. Den klumpiga, sammankrupna pigan markade, och oupphörligt hvirflade den stinkande röken upp mot det svartnade aket. Vinden hade tilltagit och dref un