Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 1

henne. IIon kunde räkna, och det är hela historien. — Hennes meddelanden måtte ha varit vigtiga, efter de kunde uppröra henne så häftigt. — Qvinnosladder; hon var förryckt. — Har väl återigen jollrat om långe Rob? — Ja, just om honom, som maskarne förtärt kanske redan för tjugo år sen. — Jag skulle ändå inte ringakta hennes ord; ni vet att Mac Leary förstodo mer än annat folk. — Bah, utropade den unge mannen, i det han föraktfullt ryckte på axlarne, — sluga torde Mac Learys ha varit, — ingenting annat. Men likasom fruktade han att hafva anslagit en falsk ton, tillade han skämtsamt: — Jag sjelf känner ju inte det minsta af klarsynthetens sköna gåfva. — Ja, derför att ni inte är någon Mac Leary, och att Mac Ivors varit siare, det har Jag ännu aldrig hört. Vid dessa i likgiltig ton yttrade ord for Mac Leary tillbaka, likasom vid en giftig orms bett, hans ansigte antog ett hotande uttryck, och i det han riktade sina genomborrande blickar på högländaren, frågade han hastigt: — Hvem har sagt er att jag inte är någon Mac Leary? — Sonny, Sonny, om jag inte redan länge hade vetat det, så skulle jag ha anat det i natt, svarade Dougal, i det han vaggade sitt lurfviga, rödhåriga hufvud, — hörde månget ord, som antydde en historia, och mina öron ha så ofta hjelpt mig ur klämman, att jag inte kan misstro dem. Mac Leary stirrade tyst i torfglöden.