Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 1

mig derom? frågade Mac Leary misstroget. Ilögländaren vaggade hufvudet, hvilket han alltid brukade göra, då han noga öfvertänkte hvad han ämnade säga. — Jo, min unge vän, började han, och ett hemligt hånleende spelade omkring hans skäggiga läppar, — för det första var jag inte så säker på min sak, för det andra visste jag inte om mor Carry skulle tycka om min medvetskap, som hon hade kunnat löna med ett kraftigt gift i vällingen, och för det tredje, — ja, jag kan gerna säga det, — var jag dervid äfven betänkt på min egen fördel. — På hvad sätt tinkte ni dra fördel af denna sak? frågade Mac Leary ifrigt. — Det visste jag egentliger inte sjelf, men jag hoppades att ett tillfälle skulle erbjuda sig, och då är jag man att hugga det i flykten. Mac Leary funderade en stund. — Dougal, började han derefter med djupt allvar, — ni är både en slug och förståndig man, som låter tala med sig. — Ni kan ha rätt, Sonny, anmärkte Dougal med vedervärdig förtrolighet. — Ni inser således vigten af att jag emnar detta land, icke som Mac Ivor utan som Mac Leary. — Inser nog det, inföll Dougal grinande, — ingen bekymrar sig om hvart Mac Leary tar vägen, men det skulle väcka uppmärksamhet att den återfunne inge lairden reste efter sin far. Man skulle skrifva, gratulera, sysselsätta sig ned den unge lairdens förflutna lif och lervid tala om saker, som just inte skulle slädja den unge herrns föräldrar, — jag nenar rörande hans gamla kamrater och