Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1869, sida 1

Han öfverlade synbarligen om hvilket uppförande vore rådligast gent emot röfvaren. Den sistnämnde iakttog med en blandning af skadefröjd och lurande nyfikenhet sin unge kamrats minspel, och då han tyckte att Mac Leary teg alltför länge, återtog han samtalet, hvarvid han skarpsinnigt kom den unge mannens tankar ganska nära. — Hvad skäl kunde ni ha att dölja er härkomst och dertill för en man, som fastän inte så högättad som ni, likväl gör anspråk på att betraktas och behandlas som en vän af er? Fördömdt! Ni är Mac Ivors äldste son, — kanske till och med hans ende arfvinge — och ni behöfver inte skämmas för den slägtskapen. — Egentligen har ni rätt Dougal, svarade Mac Leary, på hvilken högländarens ord gjorde intryck, och tillika uppreste han sjelfbelåten den öfre delen af sin kraftfulla kropp, — jag är en Mac Ivor, och emedan min härkomst inte mera kan bestridas, ger jag tusan om detta är angenämt för andra eller inte; — men innan vi fortfara, Dougal, så säg mig uppriktigt, om mor Carry någonsin har talat med er härom? — Nej, hon har aldrig talat med mig derom, men hon har ibland fällt ord, — isynnerhet i sömnen, — som bestyrkt min förmodan. — Ni hade således endast förmodat det? — Ja, — som man vill ta det. Jag har sjelf sett och hört så mycket, att jag vore en åsna om jag inte rimmat ihop historien. — Hvarför har ni aldrig talat med