milytande på den verkliga sedligheten kan jag icke annat än finna förslaget skad ligt, och det är mig obegripligt. huru nå. gon kan försvara en censur. Vida principenligare vore det då att ställa de ifråga. varande arbetena under en bestämd lag en jurys bedömmande) och utsätta böter för osedliga pjesers uppförande, än att öf verlemna dem åt en godtycklig granskning af personer, som kanske alldeles icke förstå att bedöma dem och som måhända skulle borttaga de mest sanna dragen i en karaktersteckning o. s. v., blott derför, itt den kunde synas alludera på en eller mnan mäktig person. — — — Men emellertid antogs med bifall motionen af ridderskapet och adeln. Att den itan diskussion af presterskapet gladeligen bifölls, är naturligt, likasom, att den ,,i der gillades och stadfästades af Kongl. aj:t. Den sistnämnda myndigheten gick ikväl ännu ett steg längre, ty, under det utskottet föreslagit tryckfrihetens väktare utt utöfva teatercensorsbefattningen, upplrogs detta i det kongl. cirkuläret åt — olisen och kronobeljeningen!! Och nu börjas hela denna sorglustiga cedja af trakasserier mot teaterdirektörer och dramatiska författare, som skulle kunna ylla volymer i ett anekdotlexikon, och lervid sällan eller aldrig nitet för ,sedigheten varit den ledande och afgörande principen, utan skuggrädslan, kittsligheter ller dumheten. Anmärkas bör i förbigående, att fritager från censur är kongl. teatern — samme scen, som blifvit en tummelplats för sköns Helena, riddar Blåskägg och hofmarskal ken af Edholm, samma scen, der ,på se nare tiden stycken uppförts, hvilka af in. tet ärbart fruntimmer kunnat åses, såsom srefve Henning Hamilton i fjor yttrade under teatorfrägans diskussion i Förste kammaren. Den mest ,,lysande uppenbarelse a teatercensuren var onekligen, då den år 1844 lade hinder i vägen för Victor Hugos sorgspel , Lucretia Borghia, hvilket var antaget till spelning på mindre teatern, som då egdes af kapten Lindeberg Pjesen hade förut allmänt upptagits på Europas förnämsta teatrar och hade relan från tryckpressen utgifvits i svensk sfversättning af nuvarande prosten Lönström. Men ett streck för dess uppförande i Sverges hufvudstad drogs af öfverståthållare-embetets kritiska omdöme, ittaladt genom embetets dåvarande , hufvud, grefve Mauritz Axel Lewenhaupt. wars lätta penna inom svarta kanter (unler sorgen etter Karl Johan) tog sig det rådet före att sabla ner Hugos genialiska skapelse, hvarefter han förbjöd pjesens ippförande, alldenstund den var för ,,sedighetskänslan förnärmande. Lindeberg sick ,till kungs på besvärsvägen. I sin desvärsskrist visade han med tydliga skäl, utt ,,den, som möjligtvis skulle haft anlag och böjelse att blifva en Lucretia Borghia, skulle säkerligen, om en sådan qvinna innes, efter att hafva sett detta stycke, blifva det mindre, än hon kunde ha blifvit det förut. Föröfrigt undrade kapten Lindeberg, huruvida hr grefven och öfverståthållaren skulle ha förbjudit sorgspelets ippförande, om ohyggligheterna framställts begångna af andra i samhället än ,jorlens mäktige. — Kongl. Maj:t gillade öfrerståthållarens beslut och fogade derxtill let prejudikat: att utväg icke finnes till mförande af besvär öfver en censors belut. Lindeberg var emellertid, som man jet, den man, som aldrig kunde lida, att jodtycket satte sig allenastyrande ned att kipa lag, och ej heller ville han att vi venskar skulle af Europas konstkritici utkrattas. Huru Lindeberg gick tillväga ör att få sin vilja fram är här öfverflöligt att i detalj berätta. Summan var mellertid, att hr Stjernström, till hvars ecett stycket skulle gifvas, vände sig enkilt till sjelfvaste ecklesiastik-ministern, iskop Heurlin. Låt mig, hr Stjernström, a hand om affären, utlät sig denne, och allt skall gå bra! Och till öfvertåthållaren sade han: , censurera om pjeen, bror Lewenhaupt — stryk ut eller ägg till! Victor Hugo har kanske icke og klart och tydligt utvecklat sedligheens id, men detta kan ju afhjelpas med tt enda penndrag. Dessutom har hr stjernström nyss haft audiens hos H. M:t onungen, och — — — — Ned till sitt krifbord satte sig då hr grefven och öferståthållaren. Och i stället för att låta, åsom förhållandet är i originalet, Genaro, sedan han dödat Lucretia, stå vid idåns nedgång stum och upprätt, lät hr refven och öfverståthållaren honom utopa: , Ha, förskräckligt! 4) och nedskref ned egen hand följande ord: , faller dönde. Härmed, endast härmed, var det sedlighetskänslan förnärmande ur sorgpelet försvunnet; och derefter fick det ppföras. Ofvanstående historia, hvaröfver såsom notto borde sättas: ,, Risum teneatis amici, r meddelad af litteratören Joh. Gabriel arlån, bland hvars dyrbara samling af uriositeter äfven det censurerade exemlaret af ,, Lucretia Borghia med grefve ewenhaupts avtobiografi finnes att bekåda. Otaliga dylika drag skulle kunna anfö) Hvilken skilnad mellan det! repubhkanska ris publik och den under andra kejsardömet! Brefskrif:s anm. ) Om nåsgra ord visat gir vara nrenfatislka är