a, OO KX5610110 UV a nli9e01I18 au travail). AA E— Göteborg den 13 Januari. Staden och Länet. Allmänt möte hölls i går afton i Bloms sal, för att diskutera den uppställda och annonserade frågan om nationalbeväpningen. Hr prof. v. Schoultz öppnade mötet med tillkännagifvande, att de komiterade, som blifvit vid ett föregående tillfälle utsedde för anordnande af allmänna möten, accepterat uppdraget, med undantag af kammarjunkaren Lagerberg, som funnit sig af omständigheterna manad att utgå ur komitän. Prof. v. S. utvecklade nyttan af dylika möten för utbyte af åsigter i de stora samhällsfrågorna, varande sådana sammankomster vigtiga momenter i alla fria folks bildning. De nu utsedde kom:e voro ej bundna af någotsomhelst politiskt program, och skulle de händelsevis finna att opinionen tog den riktning, att de ej längre vore situationen vuxne, skulle de anse sig oförhindrade att draga sig tillbaka. Tal:n uppmanade de närvarande att utse ordförande för aftonen, hvartill med acklamation kallades den ärade talaren sjelf. Prof. v. Schoultz föredrog det uppsatta diskussionsämnet: vkan och bör Sverges försvarsväsen grundas på principen af allmän folkbeväpning? Anses syenska folket redoboget att åtaga sig de förpligtelser, som denna folkbeväpning innebär ? uppmanande proponenten af frågan att inleda densamma. Ir S. A. Hedlund började med att anföra den gamla satsen: ,Om du vill behålla freden, måste du göra dig beredd på kriget, en sats, som ofta blifvit begagnad för att vinna stora anslag till militärbudgeten, men hvilken nu blifvit af svenska folket upptagen för sträfvandet efter ett verkligt försvar. Tal:n redogjorde för hvad med folkeller nationalbeväpning förstås. Den kan ej vara frivillig, utan måste vara obligatorisk. Den afser fördelningen af den manbara befolkningen i åldersklasser, af hvilka, beroende af nationens folkmängd och behof af försvarskrafter, några hänföras till den aktiva armen eller första uppbådet, och andra till reserven samt landtstormen. Den afser vidare, att de först i nationalarmeen inträdande åldersklasserna skola tillräckligt öfvas i vapens bruk och samfälta militära manövrer, så att de kunna i ordnade, fasta leder möta en fiende. Om också dessa öfningar kunna vinnas med några veckor om året, i stället för år och mänader (det militära yrkandet), så innebära de likväl allvarliga förpligtelser. Tal:n ansåg dessa icke vara betungande; han trodde att det skulle vara både i moraliskt och fysiskt hänseende helsosamt för vår ungdom att först i skolorna få öfvas i den militära gymnastiken och derefter få egna en och annan vecka om året, under 4 å 5 år, till mera utbildade vapenöfningar, hvarunder naturligtvis man skulle hafva ersättning för sin förlorade arbetstid; men det vore dock angeläget, att folket gjorde sig reda för hvad denna id af detsamma kräfver. . Tal:n anförde vidare de modifikationer, som i olika länder ega rum i den allmänna värnepligten förmedelst legning, friköpning eller andra undantagsfall, anmärkande dervid, att då ett lands försvar kräfde en viss styrka, måste, genom dessa licenser, åldersklasserna ökas, hvarigenom bördan faller så mycket tyngre på de förpligtade. Göres värnepligten lika bindande för alla, blir bördan på en gång jemnare och lättare. Det vore klart, att man ej kunde på allmänna folkmöten ingå i detaljerna af en armå6orgarnisation, utan endast bedömma dess principer och allmännaste drag. Tal:n visste väl att det är de båda statsmakterna: Regeringen och representationen, som här egde den absoluta beslutanderätten, men ban ansåg dessa myndigheter vara skyldiga att i en så vigiig fråga, rörande sådana nya förpligtelser, höra såvidt det låter sig göra primärförsamlingarne, för att veta hvad de vilja åtaga gig. Det gäller här ej blott, att tro och hoppas, det svenska folket vill endrägtligen träda i vapen till betryggande af fäderneslandets fred och En, utan ock att förnimma ett uttryck af denna g. De lifliga 5Ja-rop, som följde på detta anförande, vittnade, ehuru blandade med åtskilliga Nej, om den talrika församlingens stämning. Då uppträdde lektor Blomstrand och anförde hurusom den armåborganisation vi redan ega, i den indelta armåen och beväringen, vore intet annat än en folkbeväpning, och behöfde man således intet annat göra än att utveckla dessa redan befintliga elementer. Hr K. Forsberg upptog till pröfning den af en hög dilettant framställda satsen ,litet men godt, och anförde hurusom den nyare tiden ökat härarnes massor från 10-tusentill 100-tusental, hvadan det vore omöjligt, i vårt land, med dess gränser från Torneå till Ystad och från Ystad till Nordkap, att skydda oss mot en angripande fiende, äfven om den ,lilla men goda armen vore än så utmärkt och äfven om den kunde tranporteras med jernväg, ja, pr telegraf utåt våra kuster. Tal. yttrade sig rörande det s. k. centralförsvaret och ansåg det bero på en farlig grundsats, då det förutsatte en stor del af landets föregående sköfling. Hr J. Lindström replikerade hufvudsakligen den förste talaren i ämnet unttruno