Bref srån Stockholm. (Till Handelstidningen.) Stockholm den 11 Jan. Jag kom i mitt föregående bref att nämna något om vår teatercensurs senast visade. prof på ,snillrikhet. Det är ett faktum, att då man talar om teatercensuren, hysa 9 personer bland 10 den föreställning, att detta oting är en qvarlefva från Gustaf III:s tid. Det är dock det största misstag: teatercensurens uppkomst daterar sig från långt senare dagar. — Gustaf III var den man, som ansåg, att den dramatiska konstens genius borde fritt prötva vingarne, och minst kunde det falla honom in att stäcka flygten genom att vid den bimlaburna gästens fötter fästa polisens och kronobetjeningens black. I långa år efter Gustaf II:s tid hade svenska publiken besökt teatrarne, gråtit med Kotzebue och skrattat med Envallsson — och aldrig hade man förnummit att osedligheten ock brottet försvarades eller samhällsvådliga politiska läror förkunnades på scenen. Det förekom således alldeles omotiveradt, att en grefve, Otto August Cronhjelm, vid 1834 års riksdag öppnadesin vältalighets slussar och föreslog censur jtill förekommande af sjelfsvåld för de stycken, som uppföras å enskilda teatrar. Ekonomiutskottet fick motionen på sin lott, men tyckes just ej varit särdeles trakterad deraf, ty det lemnade att börja med motionen utan vidare afseende. Men en annan grefve, C. F. Horn, uppträdde då och förklarade, det ,,censur å teatraliska representationer i landsorten är af behofvet påkallad och hade bort af utskottet tillstyrkas. Utskottet tillstyrkte nu motionen. I borgareståndet yttrade sig flera talare i frågan, bland andra kommerserådet Wijk från Göteborg, som tyckes ej hafva tillstyrkt censur, oaktadt tal. just ej lade i dagen stora sympatier för de då kringresande teatersällskaperna och deras sejourer i Göteborg, isynnerhet när de på gamla Sillgatsteatern tillställt maskerader, 5då det varit exempel på, att personer till och med pantsatt sina silfverskedar för att bereda sig medel att deltaga i dessa upptåg. Nämnde stånd afslog motionen temligen tvert. Bondeståndet tillstyrkte den, dock ej utan motstånd från de förnuftigas sida. På riddarhuset uppstod — i plenum den 8 Sept. nämnde år— om saken en liflig diskussion. En ledamot, hr W. F. D alman förtäktade den åsigt, att all censur vore godtycklig och principvidrig. Den vore en återgång i den nya tiden. Tal. trodde för öfrigt, att vådan af att se några dåliga pjeser, iföljd at bristande censur, vore vida mindre än den, att möjligen genom censur få alla moraliska och politiska sanningar, som kunde vara obehagliga för censorn eller hans patroner, förqväfda. — En annan riddarhusmedlem yttrade följande, som jag citerar såsom något af det bästa som om teatern yttrats: Jag kan ej finna någon nödvändighet uti, att teaterpjeser mera skola vara underkastade censur än andra skrifter. Att öfverlemna en författareprodukt, af hvad slag som helst, till beroende af någon enskild persons pröfning, än en inskränkning, som ingalunda passar för en nation, hvilken istället borde söka utvidga sin frihet såväl i det ena som andra fallet. För min del är jag öfvertygad, att den framskridande allmänna bildningen, som sålunda sprider en allt större och större ömtålighet, lemnar en fullkomligen tillräcklig garanti i det åsyftade hänseendet. Ur samma synpunkt, som man velat upptäcka medel till förekommande af osedliga representationer, borde man äfven införa censuren i afseende å alla tryckta