Å Blandade änmen. General Stålbrand. I Kristianstadsbladet läses: Nyligen omnämnde vi, att vår tappre landsman, öfverste Mattsson, ankommit till fåderneslandet. Bland andra svenskar, som med stor utmärkelse deltogo i den väldiga striden i Amerika, var älven general Stålbrand. Äsven han har, liksom öfverste Mattsson, tjenstgjort på Wendes artilleri-regemente. Ilan ansågs här hemma vara en utmärkt duglig militär, men han var en styf och stolt karl, kanske något mera än förhållandena här i landet medgifva; alltnog, han trifdes icke här hemma och begaf sig, liksom så mången annan energisk och duglig man, till den fria republiken på hinsidan hafvet. Ilvilka öden han här genomgick, känna vi icke. Men när kriget utbröt, var hans plats bland de kämpandes led. Och huru han der hedrat det land, som fostrat honom och det regemente han tillhört, är allmänt bekant. — Öfverste Mattsson har benäget delgifvit oss åtskilliga rätt intressanta episoder från Amerikanska kriget; vi meddela här nedan en af dem. Då vid den blodiga belägringen af Wicksburg öfverste Mattssons regemente blef förlagdt nära den armåekår, under general Logans betäl, vid hvilken general Stålbrand tjenade, beslöt öfverste Mattsson i sällskap med några officerare rida bort till Logans armekär, för att göra bekantskap med den man, som förut i hemlandet tjenat på samma regemente som han och hvilkens namn redan nämndes med vördnad inom hela armgen. Vid inträdet i Logans tält, voro flera officerare der samlade. Ösverste Mattsson nämnde sitt namn och framställde en önskan att träffa sin landsman Stälbrand. — Ah, den stackars Stålbrand — utbrast generalen — han var, en tapper man, han hade haft en lysande framtid. Men nu — stackars, stackars Stålbrand! Öfverste Mattsson, raskad af dessa under tecken till djup bedröfvelse uttalade ord, frågade om general Stålbrand träffats Å