Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 2

mig, — som så länge sällskapat med — med — ligre folk? — Jag hör ännu alltjemt pibroch, hviskade de bläbleka läpparne, — Sonny, jag ser honom, den ståtlige piparen, — der står han, — och vinkar, — han skall säga dina föräldrar hvem du är, — att han inte misstog sig; — djupt i träskets dy ligger ett litet benrangel, — det kan inte tala, — Sonny, Fortesquieu Mac — — Mac Leary, som hade återvunnit sin öfverläggande kallblodighet och betraktade allt med skarp beräkning från verklighetens ståndpunkt, ryckte otåligt på axlarne. Bruten var förtrollningen, i hvilken gumman så länge hade hållit honom genom sina oväntade, ej anade upplysningar. Han tänkte blott på den lysande framtid, som möjligtvis rätt snart förestod honom. På föräldrarne, hvilka, om de ännu lefde, skulle med glädjetårar helsa den återfunne och som död ansedde sonen; på de obekanta syskonen, hvilka med förtjusning skulle upptaga honom i sin krets, — på dessa tänkte han ej. Hans hjerta, som ännu aldrig varit tillgängligt för ljufvare känslor, förblef äfven nu kallt. Alltför länge hade han låtit leda sig af en blind egennytta, som derjemte icke alltid användt redliga, aktningsvärda medel; alltför länge hade han fört ett lif, hvars offentliggörande han hade allt skäl att sky, för att nu, vid sitt ödes vändpunkt, kunna beträda en annan väg och genom redlig sträfvan till ett högre mål kunna försona sin ungdoms felsteg. Väl sysselsatte framtiden hans fantasi, väl insåg han, att han under dessa förhållanden ej kunde fortsätta ett lefnadssätt, som blott han sjelf och hans förtro