Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 2

SåÅKer. Han blickade med oro bort mot Dougal. Den gamle röfvaren låg hopkrupen, likt den bredvid honom hvilande vallhunden, framför glödhögen, och likt dessa båda snarkade äfven Janet, den trumpna pigan. — Det måste så vara, det kan inte vara annorlunda, sade han halfhögt, — om hon fått lefva bara en half timma till, — jag ville göra henne ännu många frågor. — Fråga, hviskade Carrys insjunkna läppar, just då Mac Leary ämnade stiga upp och undersöka den i hans händer befintliga penningepåsen. Förfärad for Mac Leary tillbaka. Det föreföll honom som hade han bört en röst från en annan verld. Ingen sena, ingen lem af den stelt utsträckta kroppen rörde sig; ögonen voro brustna, och likväl måste lif ännu finnas qvar i denna stelnade stofthydda. Det intryck denna upptäckt gjorde på honom var så öfverväldigande, att han måste ordna sina tankar för att verkligen kunna rikta en fråga till den i själtåget liggande gumman. — Mor Carry, sade han slutligen långsamt och med eftertryck, — jag skall uppsöka mina föräldrar, äfven om jag skulle behöfva genomleta hela verlden. Men skola de nöja sig med de bevis jag kan förelägga dem? Skola de erkänna