Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 2

ligaste stallbröder kände, men hvad han derigenom hoppades ernå var icke nära anförvandters ömma tillgifvenhet, icke sina medmenniskors aktning, nej, dylika önskningar voro honom fremmande. Deremot intogs han af en oemotståndlig åtrå att så fort som möjligt intaga en ställning, i hvilken det skulle förunnas honom att hänsynslöst tillfredsställa sina böjelser och passioner. Eftertänksamt betraktade han de matt framträdande formerna af henne, hvilken han så länge vant sig att betrakta som sin farfarsmor. Han hade aldrig älskat henne, aldrig erfarit någon barnslig tillgifvenhet för henne; men i detta ögonblick hade äfven det sista spåret af deltagande för henne försvunnit. Han stirrade på henne som på en person, hvilken begått ett oförlåtligt brott mot honom. — O, hur länge hade jag icke redan kunnat njuta af den mig tillkommande rikedomen, sade han halfhögt, ty med hans gränslöst egennyttiga karakter syntes det honom otvifvelaktigt, att hans föräldrar måste vara rika. — I dess ställe måste jag beständigt kämpa för min utkomst, som ofta varit knapp uog, — och jag kände likväl inom mig en kallelse att lefva efter mitt stånd och inte vegetera som en eländig daglönare. O, Carry, Carry — — . — Sonny, jag bar menat väl med dig, hviskade den döende ännu en gång till Mac Learys fasa, som trodde att lifvet för längesedan hade flytt, — om du bara visste, — gå härifrån som Mac Leary, — blif Mac Leary — tills Rob säger — du skall ta ditt rätta namn, — den siste höglandspiparen, — hundra år gammal, —