Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1869, sida 2

dog, medan han ännu låg i lindan; han dog en våldsam död, som Rob hade förutsagt; han drunknade tillsammans med den qvinna, i hvars värd han blifvit öfverlemnad, då hon skulle föra honom till mig. — Ingen Mac Leary, upprepade den unge mannen likasom i en dröm; derefter äterhemtade han sig och frågade häftigt: — Hvem fan är jag då? — Skall snart få höra det, Sonny, — tålamod bara. Det går så långsamt, ty jag vill inte glömma någonting, och hvad, som under de två nästa timmarne inte kommer öfver mina läppar, får du aldrig veta. Vid denna allvarliga förmaning tillkämpade Mac Leary sig ett yttre lugn, och mor Carry berättade vidare: — För tre och tjugo år scn bodde en ung laird med sin unga fru på andra sidan bergen. Hans namn var Mac Ivor. Han var den siste ättlingen af en gammal slägt, hvars klan en gång ställde hundra beväpnade höglandskrigare i fält. Äfven Learys voro honom underdåniga, och selan urminnes tider spelte en Mac Leary ör dem vid gästabuden på borgen och i spetsen för de utryckande krigarne. Mac Learys voro mästare på säckpipan, ingen cunde spela pibroch så som de. Tiderna ia förändrats; mina arma ögon måste se mr den siste Mac Ivor genom processer örlorade sina besittningar. Groft hafreröd och fårkött stodo på hans bord, som ordom dignade under saftigt villebråd och lyra viner. Ingenting återstod honom ittom den förfallna borgen, och äfven derfrån skulle de ha förjagat honom, om dan inte hade beslutat sig för att förandla det sista af sin rörliga egendom i