Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1869, sida 2

— jag upprepar således, säckpipeblåsarer lefver och är öfver hundra år gammal han lefver långt borta på andra sidan on det stora hafvet, dit de reste för att bl rika. Han drog bort för mer än tjugo å1 sedan, då du ej länge hade riktat din: blå ögon för första gången mot din mor Han drog bort, emedan han inte ville be vittna ditt slut, ty han är en begåfvad man och kan läsa i framtiden. Han sade att du, likasom alla andra Mac Learys skulle dö en våldsam död, och han ville inte se detta. Mac Leary ryste, ehuru han ej var vidskeplig, men han vågade ej göra några invändningar, af fruktan att mor Carr) ej skulle hinna afsluta sina meddelanden Men sedan den döende öfvervunnit er qväfvande rossling, fortfor hon: — Du finner således, Sonny, att du inte har skäl att yfvas öfver en slägt, som blef skjuten och hängd, ehuru de voro så raska karlar som trots någon, hvilken burit en aln tartan öfver axeln. Äfven du skulle inte undgå ditt öde, hvilket länge Rob förutsagt, om — — — Om? frågade Mac Lcary och spratt upp, då gumman tystnade. — Om du vore en Mac Leary. — Är jag då inte en Mac Leary? srågade den unge mannen med en häftighet, som glömde all försigtighet. — Stilla, Sonny, stilla, annars väcker du Dougal, förmanade gumman, hvarefter bon, sedan Mac Leary kastat en misstrogen blick på den orörlige högländaren, återtog sin berättande ton: — Om du vore en Mac Leary, så hade Robs spådom angående dig väl redan gått i fullbordan. Men den siste Mac Leary