Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1869, sida 3

— Ä— Ä (Insändt.) Vid pastor lleijls graf. Sörjande en älskad herde Står församlingen vid grafven, Hvarest den, som förr den lärde Lifvets väg, lagt tunga stafven, Att på grafvens andra sida Få den lön, som många bida. Nedtryckt utaf sorg och smärta Badar en familj i tårar, Makens, tadrens ädla hjerta Slår ej mer, — ack, djupt det sårar I ett hem den glada friden, Som han spridde der i tiden! Mången krets af glada vänner, I hvars midt ban älskat vara, Säkert djupt sin saknad känner Efter vännen, som fått fara Upp till högre regioner, Till än bättre glädjetoner. Men hans egen stämma ljudit Här till slut i andaktsstunden; Hvad han varnat, tröstat, bjudit, Står dock qvar på fasta grunden, Sanningsklippan, och hans lära Säkert mången frukt skall bära. Blott en dag är ännu flyktad, Seln i templet ljödo orden Tröstefullt som förr — och lyktad Är hans vandring här på jorden. Så han blef i alla öden Trogen kallet intill döden. Men försynens rådslut, dyra, Ingen dödlig än kan fatta; Hur den allvise vill styra, Vi förmå ej rätt att skatta. Må vi prisa undergifvet Den, som ger och tager lifvet! Till den bättre verld, han ämnat, Gick han trött af mödor redan; Minnet här blott qvar han lemnat. När man stoftet sänkte sedan Sakta der inunder kullen, — Friden hvile öfver mullen! Nn.