Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 3

aa EV OMM ON enteller annan vårt språk öfverflyttad r afmantisk skildring af irländskt landtlif ha afva gjort bekantskap med den typ af rc tt I mersk-katolsk landtprest, som plär för -I komma i sädane berättelser. Fader Tc et mas eller fader Patrik står på förtroliga ttste fot med sina sockenboar, af hvilka I frivilliga gäfror han lefver och hvilkas fat -Itigdom och försakelser han delar, meda den anglikanske statskyrkopresten, son ffinnes i samma församling, lefver som ei Glundangömd mikado, i öfverflöd på allt an ilnat, men i största brist på åhörare ocl k förtroende. Fader Tomas eller fader Pa ;ltrik är icke sällan en lärd man, som, nä wt)han kommer tillsammans med annat lärd folk, späckar sitt tal med latinska citater men hans rock är lappad och hans ben kläder likaledes, och vore icke hans tarf liga drägt af presterlig snitt och hans an. sigte tvättadt och rakadt, skulle ingenting i hans yttre menniska skilja honom frår hans fattiga får. Han besöker sina sockenboar i deras kojor, slår sig ned bland —barn och grisar och spisar ur familjens gemensamma potatisfat. Han skyr ej heller -att någon gång stiga in på bykrozen och t dricka ett glas whisky i sällskap med sina Ttrogne åhörare, öfver hvilka han utöfvar N ett oinskränkt patriarkaliskt välde, som 1 i 2 : 2z2z stundom visar sig deruti, att han med i knölpåken eller ridpiskan bearbetar deras ryggtaflor. Annars färdiga att med knifven eller pistolen hämnas hvarje personlig slörnärmelse, underkasta sig de irländske bönderne denna behandling från sin själassörjares sida som en naturlig rättighet hos honom att aga sina barn. Om än denna typ af irländsk landtprest mer tillhör dikten än verkligheten och ofstare förekommer i romaner och komedier sän på gröna Erins landsbygd, ligger dock något sannt i densamma. Det inflytande, som den katolske presten i andra länder utöfvat på massan, och som varit bygdt på hennes omyndighet, okunnighet och vidskepelse, har i Irland blifvit förstärkt och fått tillika en moralisk grundval genom den gemensamhet i olycka och nöd, som förenat presterskapet och församlingarne. Prestens fattigdom och beroende af sockenboarnes frivilliga understöd har hindrat honom från att blifva ett slags sockenförnämitet, som endast å dragande I kall och embetets vägnar uppträder inom sin verksamhetskrets. Den irländsk-katolska kyrkan är en förtryckt kyrka. Hon ar fördenskull ställt sig i samma led för den förtryckta irländska nationaliteten, och begges sak har sålänge varit en, att irländaren slutligen vant sig att betrakta sin religion som en beståndsdel af sin nationalitet och sin prest som en den politiska frihetens banörförare. Många tecken antyda, att det hufvudsakligen är denna sistnämnda grundval, på hvilken det presterliga inflytandet i Irland numera är fotadt, men att den rent hierarkiska makten öfver sinnena äfven der är förbi. Också är det ett stående argument hos Englands och Skottlands liberale, som arbeta på den irländsk-protestantiska statskyrkans upphäfvande, att om denna orittvisa institution bortfaller, skall den förnämsta anledningen till irländarnes hat mot det protestantiska systerlandet tillika vara utplånad, och det katolska prestväldet dermed erhålla en stöt, som i sina följder torde visa sig dödlig. Ett af dessa tecken omtala vi här efter engelska tidningen Daily News, som skrifver: Äfven i Irland lider det till slut med denna patriarkaliska myndighet, som hos presten förenar faderlighet med oinskränkt lystnad att herrska öfver själar och kroppar, och med denna undergifvenhet, som hos hjorden förenar tillgifvenhet med karakterslöshet. Engelsmän, som bo i Irland och hafva tillfälle att höra, hvad det läzre presterskapet i förtroende och mellan lyra ögon säger om sina biskopar, och vad lekmännen säga om presterna, märka, ut en stor förändring i all tysthet förbeedes i Irland, till hvars öppna framträlande anglikanska statskyrkans afskaffanP le sannolikt skall gifva signalen. Der h ippväxer nu en anda af lekmanna-oberoende, som länge varit undertryckt genom sa hödvändigheten att göra gemensam front not statskyrkan. Ett egendomligt bevis vå denna andas närvaro har i dessa dasar yppat sig. Romersk-katolske biskopen i Cork utnämnde för någon tid sedan en hastor Murray till kyrkoherde i Cloghree. lörsamlingsboarne, som ville ha en annan la est, protesterade mot utnämingen. När 7: letta icke hjelpte, företogo de sig att sS. domma och tillspika dörrarne till de tre apeller, som finnas i församlingen, samt tt utanför, desamma uppställa vakter, beäpnade med väldiga knölpakar. Så har let nu fortgått i tre veckor, hvarunder akteldar, omgifna af beslutsamma bönder, runnit hvarje natt utanför de ifrågavarande emplen och hvarje försök af den utnämne presten att få tillträde till helgedonarne blifvit tillbakavisadt. Regeringen sy ar skickat omkring hundra beridna kontaplar till stället, tör att stifta fred melm partierna. Olagligt som detta tilltag rån Cloghrec-männens sida är, vittnar det h: ock, i iörening med många andra tecken, ål m en stark reaktion mot de romerskatolska biskoparnes öfverspända myndiget. Den anglikanska statskyrkans fall kall under sådane törhållanden blifva ett ödligt, om än icke ögonblickligt dödande led st ——— — 82— AA— — 2 1 — 1 i A lag för prestvöldet i Irland. Orangism m: ch ultramontan:sm, ehuru de synas vara så 1 7— ; AaAKg. nm n