Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 2

A 6 — Der är hon redan! Kort derefter framträngde ur den täta dimman ett fladdrande torrvedsbloss, som förrådde de obestämda konturerna af en menniskogestalt, hvilken från hufvud till fötter var inhöljd i ett täcke. — Ilar du väntat länge? srågade Dougal, i det han stannade framför skepnaden och klappade hufvudet på en raggig vallhund, hvilken af den sistkomna fördes vid ett rep. — Knappt en qvart, svarade en sträf röst; — mor Carry hade ingen ro; hon såg er komma öfver heden och tillsade mig att gå er till mötes. Välkommen, Sonny, fortfor hon och vände sig till Mac Leary, — det var bra ni kom; nu skall det väl snart vara slut med henne. — Således lefver hon ännu? frågade den tilltalade utan att besvara helsningen. — Om hon inte pustade och jemrade sig, kunde man ta henne för ett lik, var svaret. Dougal afbröt hvarje vidare samtal derigenom, att han tog repet ur Janets hand. Den sistnämnda ställde sig bakom Mac Leary, hvarefter Dougal ännu en gång klappade hunden på hufvudet och derefter ropade ett barskt ,framåt! till honom. Hunden, lydig befallningen, drog repet styft och tåget satte sig långsamt i rörelse under hans ledning. Sedan man på detta sätt hade tillryggalagt omkring etthundra steg, sänkte marken sig plötsligt brant nedåt. Hunden, som var sorgfilligt dresserad till denna slags tjenst, vädrade några ögonblick hit och dit vid fördjupningens rand, och så snart ban kände linan slappas, sprang han