Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 2

— — ——— —5 Mac Leary, hvilken sedan flera år ej var van vid en dylik tjock luft, måste till sluta sina ögon sedan han kommit in, och förgäfves ansträngde han sig att frambringa ett ord, i så hög grad pinades han af den stinkande röken. Då ljöd en hes, kraxande stämma, som knappt liknade en mensklig varelses röst. — Sonny, jag visste att du skulle komma, rosslade det hemskt från en afligsen vrå, jag såg dig vandra öfver heden, stå lig och munter, med den rödoch grönrutiga plaiden kastad öfver dina axlar. Sonny, Sonny, du är den siste af din klan, men innan du har uppnått min ålder, skall han åter räkna femtio fullblodiga medlemmar och bygga slott samt stider af sina egna medel. — Hon tycks verkligen nalkas sitt slut, hviskade Mac Leary till Dougal, som hade inträdt med Janet efter honom, och derefter angreps han af en våldsam hosta. — Luta dig ned, Sonny, kraxade åter den hesa stämman, — luta dig djupt ned, så att röken inte faller så tungt på ditt bröst. Skall sedermera uppresa dig desto högre, ja, högre än den förnämste lorden i landet. Hi hi hi! Har varit borta så länge, att röken blifvit dig fremmande; — han känner dig inte mer. Mac Leary hade emellertid tagit af sig den våta plaiden och regnbatten. Derefter lutade han sig djupt ned och nalkades vrån, hvarifrån ban hörde den hesa stämman framtränga. —