Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

nselhet och ovana vid att ransaka listiga menniskor, läta beveka sig genom ett antaget sken af armod och missleda sig genem falska uppgifter. Må vi granska dessa anmärkningar. Att de fattigas antal på de sednare åren härstädes ökat sig, är nog visst. Men. huruvida detta kan tillskrifvas tillsyningsföreningen, må vär sättas i fråga. Månne icke de fattiga äfven annorstädes och synnerligen i alla vårt lands större städer betydligt tillväxt, äfven der dylika föreninjgar icke finnas? Och månne icke dessas stiftande flerestädes just har sin orsak i den tillvexande fattigdomen, i stället för tvertom? Att fattiga inflytta från landet, är bekant. Och att de inflytta i hopp om bättre dagar, äfven om de just icke vänta sig goddagar, är nog troligt. En stor stad erbjuder flera möjligheter till förvärf än landet; och utsigten att i värsta fall tigga sig fram, är der äfven något större. Och att inflyttningarne, som, enligt vår lagstiftning, hvarken kunna kontrolleras eller hämmas, äro en stor orsak till fattigdomen bland det lägre folket, är obestridligt. Men hvad kan tillsyningsföreningen dervid göra, då de lagstiftande myndigheterna, tack vare nutidens liberalism, icke linna sig uppfördrade att derutinnan något åtgöra! Att dock äfven bland den infödda befolkningen fattigdomen ofta är stor under vintern, kan icke förnekas. Men, säger man, dessa äro dertill sjelfva skulden. Hvarför spara de icke om sommaren, då de ha arbete och äro friska, till vintern, då de sakna arbete och ofta bli sjuka? Ja, det är sannt, deri ligger ofta orsaken. Men hvad kan tillsyningsföreningen dervid göra, då arbetsgifvarne, på grund af nutidens liberalism, icke känna sig kallade eller skyldige att ha någon slags tillsyn till, huru arbetarne använda sin arbetslön! Och bland många andra, som ha arbete både vinter och sommar, skulle ej heller fattigdom finnas, säger man, om ej manren söp upp förtjensten istället för att försörja hustru och barn. Detta är ock sannt. Men icke kan tillsyningsföreningen taga sig makt att bli dessas förmyndare i vår liberala tid. Men, säger man, dessa som äro så tokiga och flytta hit, dessa som icke kunna spara i de goda dagarne och dessa, som icke kunna låta bli att supa, de förtjena intet medlidande. Möjligt! Möjligt att detta är fribetsprincipens riktiga konseqvens, att sedan hvar och en fått full frihet att försörja sig, huru han vill, att använda sin förtjenst, huru han vill och flytta huru han vill, han också bör ha full frihet att svälta ihjel, vare sig han vill eller icke vill, då han sjelf ej kan hjelpa sig. Så långt har man dock icke gått ännu hos oss i teorien åtminstone. Lagen tillåter det icke heller, äfven om det sker. ,, Åh, det är ingen fara, säger mången, ,,hos oss svälter ingen ibjel. Denna ofta yttrade sats är dock osann. Hos oss svälta många hvarje vinter ihjel. Om det ock icke sker bokskafligen på det sätt, att den hungrande saknar all föda, tills döden infinner sig, så sker det dock ganska ofta på ett långsamt och derför ännu pinsammare sätt, genom längre tids brist och uselhet. Huru många sjukdomar bland de fattige ha icke sin orsak i nöd och brist? Intet misstag är större än att helsotillståndet bland de fattige är bättre än bland de rike. Statistiken visar allestädes att dödligheten är större bland de örra än de sednare. De kroniska sjukdomarne äro möjligen något mindre, derför att de fattige icke genom omsorgsfull vård kunna uppehålla lifvet så länge, när de bli sjuka. Deras barn äro så härdade, säger man, men hvarför? Jo, derföre att alla de svaga barnen dö i späda år, och blott de starkaste vexa upp. De fattiges barn dö dubbelt så mycket som de rikas. Det torde derföre icke kunna bestridas, att de fattige behöfva hjelp. Och då man ihågkommer, att äfven bland den ofvan omnämnde sjelfvållade fattigdomen hustrur och barn. ofta lida! för fädrens skull, hvarförutom så mycken oförvållad fattigdom ju äfven uppstår genom sjukdom och arbetsbrist, så torde det ej kunna nekas, att många fattiga äfven förtjena hjelp. Men derför finnes ju ock, säger man tattigvården, hvartill alla skatta, och denna är skyldig att hjelpa dem, som verkligen behöfva. Sannt! Men månne någonstädes nu för tiden fattigvården räcker till, är mäktig att tillräckligt bjelpa alla fattiga. Om ickeden enskilda välgörenheten trädde emellan, skulle man nödgas mångdubbla fattigskatten, och fattigvården skulle ändock icke kunna lifnära alla de fattige. Men fattigvården tager den enskilda välgörenheteu med i beräkningen, då den utdelar sina understöd, och den gör rätt deruti. Den enskilda välgörenheten är ett behof både för dem, som emottaga och dem, som gifva. Gåfvan blir för ingendera en gåfva, då den sker i lagens namn. Den blir då för gifvaren en skyldighet och för emottagaren en rätt. Men barmhertigheten och tacksamheten, de blifva utestängda. — Det är nödvändigt, att den officiela fattigvården finnes, men det är dock just denna som genom sin natur måste göra de gifvande knotande och de emottagande pockande.; All kristlig fattigvård borde ske genom fria kärleksgåfvor, men om det icke kan bli sålunda, så må dock icke den fria kärlekens tjenst utestängas. Och hvad är tillsyningsföreningen annat än ett uttryck, en tolk af denna fria kärlekstjenst! Och om den så är, måste den till sin princip godkännas. Föreningens uppgift är enligt dess stadgar 3 att ,,utgöra en medlare emellan såväl den enskilda som den offentliga barmhertigheten och de behöfvande. Och behofvet af en sådan medlare har säkert en hvar kännt, som utdelat allmosor. På grund af att lögn och bedrägeri trifvas väl äfven bland de fattiga, måste man vid hvarje allmosa åt en okänd fråga sig, om den ej möjligen lägger ett hyende under lasten. Man ville derföre gerna följa den bettlande till hans hem, se honom der och höra af hans grannar, hurudan han är. — Man ville, men man kan icke, ty man har icke — tid. Nå, det är just detta besvär, som tillsyningsföreningen åtager sig, och blir så i sanning en medlare. Man ger, öm man har, penningarne åt tillsyningsföreningen. Och den, som har tid, men icke penningar, den må ingå bland föreningens arbetande medlemmar! Men, — en af invändningarne var, att föreningens arbetande medlemmar ej voro lämpliga. I så fall är detta onekligen ett stort fel. Deras egenskap af fruntimmer kan dock ej göra dem olämpiga. Det är visst sannt, att qvinnan är af naturen ömsintare, mera deltagande än mannen. Men icke blir allmosan förfelad i sitt ändamål, derföre att den räckes med vänlighet, med barmhertighetens sinnelag. Och har barmhertigheten sin grund i den rätta, kristliga kärleken och icke blott i vekligt känslopjunk, romantisk sentimentalitet, så förblindar den icke. Den sednare låter lätt bedraga sig, icke så den förra. Den rätta kärleken vill icke tänka argt, men den nitälskar om sanningen; den hoppas allt, men den är icke derföre godtrogen. Den förbarmar sig icke blott ofver kroppen, utan ock öfver själen, och derföre skyr den icke mödan, icke smärtan vid att utransaka uselhetens grund och upphof. Och naturlig skarpsinnighet dertill eger qvinnan kanske mera än mannen. Äro tillsyningsföreningens medlemmar olämpliga, så är det icke på grund af för mycken utan tillfölje at för liten sann kärlek. Kärleken ensam kan smälta den förhärdades sinne; endast den kan väcka hos lögnasen lust för sanningen, hos lättingen lust för arbete, hos den lastfulle lust för dygdens väg. A Foreningen skall ej vara en spanande polis, ej en frivillig trupp sattigsogdar, sädana som fattigvården aflönar; men — ej heller en samling sentimentala damer, som vilja hänga på sig en skylt af barmhertighet, eller som inom verklighetens