HY SOV GIH? AFHLDDA TYSTA SIAM 141 få se de för denna fångst bestämda små skutor, hvilka ej sällan återvända med en dyrbar last. Huru många dessa fartyg äro, kan jag ej uppgifva; blott det kan jag säga, att ensamt i trakten kring Bel Sund kunde man i år räkna 16 stycken, liggande så tätt, att der ene kunde se den andre. — Den andra djurarten, som på aldra sista tiden börjat fångas, är den vackra delfin-art, som kallas hvitfisk och som ryssarne förr här fångade under namnet beluga, men som sedan fått gå temligen oantastad. Som denna hvitfisk, ofta i stora skaror, plägar besöka fjordarnes innersta vikar, så afstänger man genom en stor not en del af viken och söker sedan jaga djuren in i densamma, hvarefter de dödas, uppdragas på land och afspäckas. Huru många fartyg detta år användes till denna fångst, kan jag ej på siffran uppgifva, men åtminstone var deras antal 15 å 16. Under dylika förhållanden vet jag ej, om man har anledning att vara glad eller ledsen öfver ett fynd den förflutna sommaren. Jag afser härmed fångsten af stora, vackra laxar härstädes, då man förut blott af ett tillfälligtvis vid en elfstrand funnet litet hufvud slutat till denna fiskarts förekomst härstädes. Under de sednare åren hafva engelska turister och sportsmän visat en viss tendens att begifva sig till dessa trakter för att på den härvarande djurverldens bekostnad få tillfälle att uppvisa ,vackra skottlistor — och då de nu dessutom kunna få tillfälle att tillfredsställa sin laxfångaremani, skall ej deras antal här för hvarje år förökas? Öch skall ej derigenom utrotningskriget, äfven mot hittills temligen skonade djurarter, antaga ännu mera oroväckande dimensioner?. Men — torde någon fråga — hvarifrån få ej blott de ofvan anförda djuren utan fven de tallösa skarorna af stormfoglar, måsar, tärnor, lunnar, alkor, rotges m. fl. sin föda? Det synes hardt när otroligt, att i ett land med så hårdt klimat födoämnen skulle kunna produceras åt dem alla. Att emellertid sådana ej blott finnas, utan äfven i riklig mängd, kunna vi sluta deraf, att samtliga djuren utmärka sig genom en fetma, hvarom man knappast i södern gör sig en föreställning. Denna gåta är dock ej svår att lösa, då frågan gäller de djur, som ur hafvet hemta sin näring, ty ett mera välförsedt visthus torde man knappast kunna tänka sig. Man antog visserligen förut, att fiskar skulle vara ytterst sällsynta i de arktiska hafven, men grundlösheten häraf har under föregående svenska expeditioner blifvit till fullo bevisad; så t. ex. kan Beeren Island måhända i detta afseende täfla med sjeliva Finnmarkens kuster. Vid Spetsbergen är säkerligen fisk-rikedomen ej fullt så stor, men dock mer än tillräcklig för att lemna rikliga bidrag till skälarnes, en mängd fogars 0. s. v. måltider. Men härtill kommer den ofantliga mängden af lägre sjödjur at alla ordningar, uppträdande under en sådan mängd af vexlande, vidunderliga former, att den rikaste fantasi skall hafva svårt att konstruera något dylikt, samt i så otantliga massor, att tanken svindlar vid försöket att uppgifva tal, som kunna lemna ett ungefärligt begrepp om denna mängd. Vattnet visar sig stundom bokstafligen såsom en välling genom massan af dylika smådjur — och gör menniskan nederlag bland de högre djuren, hvad förslår detta mot det, som dessa å sin sida göra bland de lägre? Leben und leben Iassen — eller tödten und sich tödten lassen! Att, dessa rika djurskatter äfven frestade våra zoologer till storartad sköfling, behöfver väl ej sägas. Ingen, som ej sjelf försökt det, vet, hvilken jernflit, uthållighet och intresse för ämnet fordras för att dagen om syssla med det iskalla vattnet, men dessa egenskaper är det äfven, som man har att tacka för de i detta afseende storartade samlingar, som sammanbragtes. Då man betraktade de väldiga batterier af spritkärl af olika former och dimensioner, hvilka blifvit medsända för att till förvaring mottaga de gjorda hafsdjurssamlingarne, kunde man i början näppeligen qväfva en liten misstanke, att en ej ringa dell af dessa burkar, flaskor och profrör skulle i oförändradt skick återvända till hemmet, — men dag för dag förvandlades den ena efter den andra till förvaringsrum för qroologisk picles, d. v. s. fylldes medl: hafsdjur af otaliga former, och så fortgick. det, så att blott ett ringa antal af dessa örvaringskärl ej blef begagnadt. För den ullständiga bearbetningen af dessa skatter fordras säkerligen lång tid, och att om dem nu anföra något detaljeradt, är omöjligt. Så mycket kan man dock tryggt påstå, att qvantiteten är högst betydlig och att, hvad qvaliteten angår, äfven om en stor, måhända största delen af de nu hemörda djurformerna redan af våra föregående expeditioner blifvit anträffad, så finnas dock utan tvifvel deribland icke få för vetenskapen alldeles nya, hvarjemte allt — såväl det förr kända som det nya — både för fäderneslandets och utländska museer bör vara särdeles dyrbart och beärligt. Att således de djurarter, som hafva hafvet till matbod, ej behöfva svälta, torde af let ofvan sagda vara lätt insedt. Så är lock ej förhållandet med alla. Bland dem, som nödgas förskaffa sig sitt hälle på mmm