hvaraf följden blef, att han i en sedermera utgifven resebeskisning upplyste sina läsare om att Norge är fullt af små vulkaner. som på landets språk kallas, BraateI bränder. Bland mängden af de nyaste reseskildringarna utmärker sig det lilla arbete, vi här anmäla, mycket fördelaktigt. Man märker snart, att författaren icke är en turist af det ofvanantydda slaget, utan en intelligent och samvetsgrann forskare i fråga om landets och nationalitetens egendomligheter och de sociala förhållandena, som vill se med egna ögon, på samma gång han ej försummar något tillfälle att inhemta närmare underrättelser om det, som ådragit sig hans uppmärksamhet. De skildringar, han gifver af förhållandena i Algier, äro i sjelfva verket synnerligen intressanta och ega åskådlighetens hela förtjenst — en egenskap, som man också haft anledning att vänta på grund af Carit Etlars föregående författareskap. Än framställas för läsarens blickar representanter för den arabiska befolkningens lägsta samhällsklasser, hvilka visa, att pauperismen i dessa trakter är nära nog jemförlig med den i Europas kulturstater, hvarest den skrifves på den långt framskridna civilisationens räkning. Synnerligt rörande är beskrifningen på dessa arabiska hustrur, som med ett uttryck af outsägligt vemod i de stora mörka ögonen och de tärda dragen vackla framåt med ett barn på ryggen — sjelfva ännu barn, då de äro ej mera än elfva å tolf år gamla och dock redan kämpande på sina egna och de sinas vägnar med denna bittra och allmänna nöd, som råder i ett land, hvilket kunnat vara ett af de rikaste i verlden. Med glädje finner man, att en riktning mot det bättre inträdt i Algiers inre förhållanden, att franska styrelsen allvarligt beflitar sig om att upphjelpa åkerbruket och andra näringar, icke genom att locka in franska kolonister i landet, atan genom att ingifva araberna sjelfva smak för jordbrukarens idoga lif. Förf. säger att redan många öfvergifvit nomadlifvet, lockade af det välstånd, hvari de franska kolonisterna befunnit sig, då de jemfört detsamma med sin egen prekära, esomoftast af de största umbäranden och i månget fall af verkliga lidanden utmärkta ställning. Ätven för folkbildningen gör den franska styrelsen hvad den kan och tillvägagår dervid med den största grannlagenhet och försigtighet, för att ej stöta arabernas nationala och religiösa fördomar, och torde sålunda vara på god väg att att ingjuta nytt friskt blod 1 ett djupt sjunket och aftynande samhälles ådror, att bereda tvenne nationaliteter, som visat sig tillgängliga för en högre kultur under förflutna tider, tillfälle att åter förvärfva sig en sådan och derjemte alla de förmåner i såväl moraliskt som materielt hänseende, hvilka dermed äro förknippade. Vi sade: ,,tvenne nationaliter. 1 öfverensstämmelse med titeln innehåller denna bok äfven en del uppgifter om kabylerna, dessa ättlingar af det gamla Nordafrikas urinvånare, så bekanta, genom sina strider mot de verldseröfrande romarne. Dessa meddelanden äro i hög grad intressanta, då de röra förhållanden, som äro temligen fremmande för de flesta läsare, och då de vittna om denna berbiska race, som spelat en icke obetydande roll i gamla historien, som alltid utmärker sig än i dag genom tapperhet, frihetskärlek och många af de dygder, som pläga utmärka de folk, hos hvilka en patriarkalisk samhällsförfattning råder, hvartill kommer, att den ådragit sig forskarens synnerliga uppmärksamhet redan genom det mörker, som höljer dess ursprung. Särskild uppmärksamhet förtjena de kabyliska sagor, som förf. meddelar, synnerligen som de innehålla mycket för denna race karakteristiskt. En omständighet tycks ha undgått törf:s uppmärksamhet. Han definierar nemligen benämningen maurer (mohrer) med ,arabiska stadsinvånarex, då dock man med detta ord allt hittills betecknat de nordafrikaner, som äro af blandad arabisk och berbisk (libysk) race. A.