Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1868, sida 3

TIKSKAHSLICLTCH Dellsts ÖOnskaän DCRgIIVÅ 818 till Wien. Ehuru det förut varif tal om, att Prokesch v. Osten, som är Österrikes äldste aktive diplomat, skulle lemna denna post, har det dock väckt betydligt uppseende, att detta skett just nu, då den orientaliska frågan fordrar erfarna ambassadörer vid turkiska hofvet. Likasom alltid, då under de sednare åren enhotande situation inträdt, framträder nu ånyo tanken på sammankallandet af en europeisk kongress eller åtminstone en konferens af de tre skyddsmakterna med tillkallande af Turkiet och Grekland. En depech från Wien af den 21 dennes berättar, att furst Gortschakoff uppmanat de makter, som undertecknat freden i Paris 1856, att sammankalla en kongress. Samma tanke framställes i en lösare form af France, som, antyder, att en utjemning af de åtskilliga svårigheter, som oroa Europa, skulle vara i nationernas intresse. Man misstager sig helt säkert icke, då man antager, att den eftergifvenhet, som Porten (genom förlängande af fristen för de grekiska undersåternas affärd från Turkiet m. m. efter den första hettan lagt i dagen, är en följd af general Ignatieffs verksamhet i Konstantinopel. Det påstås till och med, alt denne redan den 18 dennes i bestämda och energiska uttryck uppmanat Porten att återtaga sitt ultimatum. Som man af ett telegram sett, har Hobbart Pascha, den turkiske amiral, som förföljde blockadbrytaren ,,Enosis till Syra, förklarat, att han mottagit fredliga instruktioner, samt att ,,Enosis måste föras till Pireus af ett franskt och ett österrikiskt krigsskepp. Om sjelfva förföljandet af den grekiska ångaren heter det: ,,Enosis blef hårdt jagad af den turkiska flotta, för hvilken amiral Hobbart Pascha står i spetsen. Ett kanonskott lossades mot den fregatt, på hvilken amiralen befann sig. Förföljelsen blef från detta ögonblick ännu ifrigare och mera förbittrad. , Enosis sökte då tillflykt i Syras hamn, der det blef blockeradt. Hobbart Pascha fordrade, aft fartyget såsom röfvarskepp skulle utlemnas till honom. Underrättelsen derom framkallade stor sensation i Athen. Grekiska regeringen beslöt genast utsända fregatten Hellas med det värfvet att angripa den turkiska fregatten och befria hamnen. I detta afgörande ögonblick fick den franska ambassadören i Athen, Baude, den lyckliga iden att sända franska krigsskeppet Forlien till farvattnet vid Syra för att i händelse af behof uppträda på ett förmedlande sätt. Resultatet blef äfven, att en sammandrabbning härigenom förebygdes. GREKLAND. Både engelska och franska tidningar varna Grekland mot att inlåta sig i strid mot det mångialdigt öfverlägsna Turkiet; och de redogöra härvid för dessa makters olika stridskrafter. Man synes likväl på några håll allvarsamt ifrågasätta, huruvida Grekland till sjös är Turkiet så ofantligt underlägset, hvaremot man allmänt antager Greklands underlägsenhet till lands. Så yttrar en korrespondent: ,I ett krig till lands med Turkiet skall det lilla Grekland vara utsatt för stora faror. Omer Paschas armå står endast fyra dagsmarscher från Athen; hans hufvudqvarter är i Larissa. Vid gränsen, straxt norr om Lamia, finnes en bergsdefil, det s. k. Furkapasset. Här kunna grekerna göra det största motståndet, men icke utan fara, enär vid passets norra ända ligger ett turkiskt brohufvud, hvars kanoner sägas dominera passet. Från Lamia till Atalanti vid hafsbugten af samma namn leder en landsväg, som är i temligen godt skick. Men för att komma till Atalanti, måste Omer Pascha forcera marschen genom Thermopyle. Här kunna grekerna åter göra motstånd, men icke under så lyckliga terrängförhållanden som deras förfäder i gamla tiden, ty hafvet, som då skyddade passet till venster, har sedan den tiden vikit en mil tillbaka, och mellan Oeta och stranden ligger nu en fruktbar slätt. Om grekerna ville förskansa sig här, skulle de löpa fara att blifva anfallna från sjösidan både i flank och rygg. Angående den allmänna meningen i landet yttrar en korrespondent till ,, Times: En stor del af den grekiska pressen fordrar krig på lif och död. Många tro, att hvarje orthodox kristen i Turkiet är redo att göra uppror, samt att Grekland när som helst kan gifva det ottomaniska riket less banesår genom framkallandet af en mängd samtida insurrektioner i Turkiets olika provinser. De antaga, att Porten skall få långt kännbarare sår genom ett oatbrutet inbördes krig, än det kan tillfogas Grekland genom hämmandet af dess handel. De håna turkiska armeen och lottan. Turkiska armåen — säga de — kan icke uträtta mera med sina refflade kanoner och kammarladdningsgevär, än om den vore väpnad med pil och båge, och den turkiska flottan är så föga egnad att blokera Kandia, som om den uteslutande bestode af gammaldagsgalejor. Porten borde derföre göra sig till godo ikrenheten från Kandia samt! lära att nse, det greker icke låta skrämma sig af le turkiska armåerna och eskadrarne, huru stor deras numeriska öfvervigt än är. — Det finnes likväl några få tidningar, som varna folket mot att jaga efter storhetens skuggbilder, samt att utsätta sig för samma ide som hunden i fabeln, hvilken förlorade det köttstycke, han hade i munnen, vf glupskhet efter det, som han trodde sig ze i vattnet. me aAa