Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1868, sida 2

är en stor hund, som behöfver lika mycket eller mer än en menniska — — — Han ljuger! Det sade jag ej, afbröt en darrande, nästan skrikande stämma. Många ögon riktades mot den, som yttrat dessa få ord, och han sjönk tillbaka på sin bänk likt en hund, som kryper ihop under piskan. Två konstaplar stodo tätt bakom honom. De hade stått der redan någon tid, men ingen hade märkt dem, icke ens mannen, som så oförsigtigt hade afbrutit vittnet. Detta atbrott var likväl endast ögonblickligt. Några hade icke ens hört det, men deremot uppfattades det af domaren och de båda sakförarne. Den gamle kemisten fortfor emellertid: — Kom ihåg, hon bör tro att det skall kurera honom, — ni förstår; hon är så fästad vid honom, att ni måste föra henne bakom ljuset på detta sätt. Damen nalkades nu och tycktes otålig, så att jag endast kunde nicka till herrn, innan hon nästan sprang fram och betraktade mig frågande. — Kan ni bota honom? sade hon med låg, otålig ton. Innan jag kunde svara, sade herrn: — Ja, ja, min vän, han skall göra det, men besvära honom ej med frågor; han måste tillreda det omsorgsfullt, inser ni; han har fått receptet; — och medan jag gick för att hemta giftet, promenerade han fram och tillbaka med henne i butiken. Det var en förfärlig dosis han begärde, och jag bad honom nu om hans kort. Jag sade ej hvarför, emedan damen stod bredvid oss, men jag gaf honom en blick, och han förstod mig. Han sade att han ej hade något kort på