Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 2

c— — tes utpeka fången såsom den skyldige; derefter talade han allvarligt, nästan varmt rörande möjligheten af hans oskuld, hvarefter han bad dem afgifva sitt utlåtande samvetsgrannt och rättvist efter bästa förmåga. En ny paus, ehuru ej lång. Juryn hade ej ens dragit sig tillbaka för att öfverlägga. Förmannen steg fram. . Skyldig; mylord. Ack, dessa få ord genljödo som en dödsklocka i Bertrams hjerta, der han stod. och försökte att återvinna något af den fattning, som han medfört hit efter en hård kamp. Skyldig — ja, skyldig! Hvad! brännmärkt som en mördare, och derjemte som sin älskade, välvillige principals mördare! Ja, — hvarför icke? Han hade insett hela tiden att det måste blifva så; hrarför tycktes det nu träffa honom så tungt som ett nytt, oväntadt slag? Han fattade tag i skranket för att stödja sig, han försökte att se sig omkring; han kunde ej se; hans ögon voro bländade, det susade för hans öron; han såg endast domarens ansigte och en svart mössa, — medan det. ohyggliga ordet mördare! mördare! oupphörligt Jjöd för hans öron. Stackars unge man! Först i detta ögonblick insåg han hvad det var, för hvilket han hade trott att han hade beredt sig så väl. — Jessie — arma Jessie! Lyckligtvis hade hon ej hört dessa förfärliga ord. Ännu sysselsatt med sin egen, inre kamp, var hon blind och döf för allt yttre. Ett sorl af tillfredsställelse hördes i lomsalen. Alfred Levingstone var nära tt klappa händerna af belåtenhet. (Forts.)