Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 2

Han tillfrågades derester om någon af de närvarande advokaterna skulle öfvertaga hans försvar. Detta arböjde han genast, men tacksamt. Slutligen kom frågan, hvad han sjelf hade att anföra till sitt försvar. — Ingenting, mylord, utom min oskuld, svarade han. — Jag vet ingenting annat än hvad jag redan har anfört. Gud känner att jag ej är skyldig. William lutade sig tillbaka, ty en slags svindel grep honom, Han förmådde ej säga något mera. Domaren gaf ett tecken att fortsätta förhandlingarne, då en genomträngande, bönfallande röst ljöd genom salen och kändes i hvarje hjerta, ty den förrådde en så djup ångest och förtviflan, j — 0. vänta, vänta! Han skall komma, han skall komma! Jag vet att han skall komma! Alla ögon riktades åt det håll, hvarifrån rösten hördes, men utom de närstående såg ingen hvems den var, icke ens domaren, oaktadt sin snabba blick, ty den arma Jessie sjönk tillbaka på bänken, i det ögonblick de af ångesten framtvingade orden Lade lemnat hennes läppar, förlägen öfver de kalla, nyfikna, halft gäckande blickar, som de närstående riktade mot henne. Hon var ensam, fullkomligt ensam i denna kalla, likgiltiga folkhop, ty mrs Granton, ehuru välvillig på sitt sätt, hyste il den slags barmhertighet, som skulle hafva förmått henne att trotsa alla sorgliga omständigheter, för att meddela den stackars öfvergifna flickan trösten af sin personliga närvaro vid detta pinsamma tillfälle. Den känsloomstörtning, som åtföljde Jessies plötsliga