vi OM Uv ÖLLJAUGASADL VV IVO JÅ1 i ett fattigt hushåll. A. Från Ämerika. Följande utdrag af ett bref från en utvandrad landsman har blifvit redaktionen meddeladt. Det innnebåller en rätt liflig skildring af vissa amerikanska förhållanden. Redwing Minn d. 9 Nov. 1868. — — Mycket intressant skulle denna min skrifvelse kunna blifva, nemligen om jag hade förmåga att riktigt framställa allt det, som under min snart 5 månaders vistelse i detta ovanliga land kommit till min kännedom; men man blifver här så öfverflyglad af nya saker och föremål, nya menniskor och deras sätt att vara, nya seder och bruk, att man nästan är förvillad och ej vet hvad man skall taga i tu med, då det gäller, och ej vet hvad man skall säga, då man som bäst borde berätta om saker och ting för de hemmavarande. . Den 7 Sept. steg jag ombord på en brädflotta i S:t Paul, att såsom roddkarl afgå till S:t Louis i Missouri. Detta var en färd om 800 eng. mil på Mississippi-floden (som betyder ,, Vattnens konung.) och varade 40 dagar, hvarunder jag hade frinmat och 1 dollar om dagen. Att vara flottkarl kallas här att vara raftman-, ty flotta heter här rafvAf obekantskap med språket kunde jag ej få reda på huru stort tolftantal bräder vi flottade, men det var minst 3 å 4000 tolfter, om icke mera. Vi voro 20 roddare, 1 kock, 1 vaktman samt 2 lotsar. Besättningen bestod af amerikanare, irländare, fransmän, svenskar och norrmän samt en rbreed(till hälften fransman och till hälften indian), således en god blandning af olika nationer. Oakiadt detta gick resan väl och var, trots det understundom rätt hårda arbetet, särdeles angenäm. Strömmen gifver under hela vägen flottan fart, hvadan roddningen endast afser att styra i de tusentals krökar, som den väldiga floden gör. Redan i September kändes i Minnesota att hösten var i antågande, men vädret var godt. och med hvarje dag, som gick, närmade vi oss alltmera södern och likasom följde den bortilande sommaren, hvilken vi ock slutligen upphunno i S:t Louis, der en väderlek lik den herrligaste svenska sommar rådde d. 18 Okt., då vi kommo ned till vår resas mål. Färden gick först genom södra delen af Minnesota, derefter emellan Minnesota och Wiscounsin, så emellan det sistnämnde och Iova, vidare emellan detta och Illinois och slutligen emellan sistnämnda stat och Missouri. Floddalen är betydligt bred och nästan hela vägen omgifven af väldiga sandoch kalkstenskullar, många uppgående till betydlig höjd och alla bevuxna med en mängd olika löfträd. Det är för nordboen från Europa omöjligt att tänka sig ett vackrare land än denna del af Mississippis omgifningar. Floden sjelf, snarlik en insjö, bildar tusen sinom tusen holmar och öar med lika många kanaler emellan dessa, alla beskuggade af den yppigaste löfskog samt af den rikaste växtlighet för öfrigt. Mera än 100 städer spegla sig i floden emellan S:t Paul och S:t Louis, och farmarestugor skymta blygsamt fram i dalarne, hvilka ligga emellan de höga kullarne och låta den förbifarande blicka in utilandskap, der missväxt knappast är känd till namnet. Vinrankan går ända in i södra Minnesota, men längre i söder försöker den nå trädens toppar och ofta bekläder den hela flodstranden såsom med den tätaste matta. Hvad säges om, att jag i Tova och Missouri sprang i kapp med svinen i valnötsskogarne efter nötter och åt så mycket jag förmådde? Ja, svenskarne beböfva sannerligen ej frukta för att äta amerikanskt fläsk, ty fyrfotingarne må godt här. Nu först kan jag fatta bibelns ord, der det talas om, att den förlorade sonen måste litnära sig af samma mat, af hvilken svinen åto. Det var väl icke så illa, som det låter för svenska öron, ty detta tilldrog sig äfven i ett blidare klimat. Medan jag är inne på detta område, vill jag berätta, att i många amerikanska städer finnas slagterier, der tillochmed tusentals svinkreatur nedslagtas på dagen, naturligtvis medelst maskin. De lö, som salig Dumbom sade om kräftorna, lifslefvande. S:t Louis är en stor stad med omkring 400,000 innevånare. Här var för få år sedan slafhandel, hvaraf nu ej synes mera spår än en oräknelig massa af frigifna svarta stackare. Stor är den örlust Sydstaterna lidit på dessa menniskors frigifning, större än man ens rätt kan föreställa sig. Dlyckliga alla de land, hvilkas institutioner ej zrundas på det enda rätta, nemligen på det allnänna menniskovärdet. Slafverifrågan är nu löst, nen den gaf Amerika ett sår, som skulle varit lödligt för hvilket land som helst utom för detta allo rika land, somj icke lider brist på någes m icke på menniskor, hvilka dock nu i riklig nängd inströmma från den europeiska öfverbefolklingen. Öfver Amerika eller Förenta Staterna i allmänet vill jag endast yttra, att jag, med min ringa rfarenhet af verlden, aldrig kunnat tänka mig ett and, der naturen så rikligt och yppigt sörjt för ma menskliga behof. Jag har ännu ej funnit, att sågot fattas för menniskans existens. Jorden gitjer utan dikning och gödning de herrligaste skörlar af hvete, mais, korn, hafre, ärter, potatis och llehanda köksoch trädgårdsväxter i öfverflöd, tvenså finnas träd af allehanda slag till byggnadsirke och bränsle, och der det sednare fattas finas outtömliga massor af stenkol. Skogen längs ned Mississippi är så riklig, att den omöjligen an tillgodogöras, oaktadt hundradetals ångbåtar agligen tära på den. Af mineralier finnas guld, ilfver, koppar och jern i outtömliga förråder. senn måhända saknas. På kalk hvilar, enligt mitt örmenande, en god del af Amerika. Växtligheten unde eljest ej vara så yppig. Tobak, socker och omull finnas här i öfverflöd, ja ända upp i Minneota kokas en mängd socker och sirup af sockerinnen. Här finnas allehanda boskapsdjur, skogar ch marker äro fulla af matnyttigt och annat vildt L ch sjöar samt strömmar rikligt försedda med otaga fisksorter. Med få ord: allt är gjordt af na-Jå arens herre och mästare för menniskan, och för enne återstår endast att arbeta och tillgodogöra ig detta, men just deruti ligger en svårighet, som ör emigranter oftast medför den största försakelse. ntet flyger på någon här, blott man kommer hit rertom måste man arbeta sig fram med mången ;rsakelse och med mycken möda bygga sitt torfga hem. Hungren, denna för svenskarne under sednare åren så farliga fiende, finnes ej här i gentlig mening för den, som vill och kan arbeta, sen mången får dock äfven här lida nöd. Hit tsamlas ju alla nationers olika menniskor, af ika börd och uppfostran, och att en stor del af em hvarken villjeller kan arbeta, är klart; men eras öde är lika hvarthän de än vända sig: eläne och nöd är slutet på deras lott och staten hjeler dem icke, ja menniskor kunna ej en gång jelpa dem, som icke förmå begripligt framställa n nöd. — Klimatet är här en stötesten, som gifer en mörk skuggning åt de ljusa taflorna. Hvad kulle ni säga om en värme, som, utan att man r sig, frampressar svett i strömmar ur kroppen; n en sol, hvilkens strålar, liksom pilar, intränga hjernan och ögonblickligen kunna döda? Hvad ulle ni säga om en köld, som gör qvicksilfret fast som bly, om en nordanvind, för hvilken läder intet skydd gifva? Detta oaktadt finnas otroligt det än låter, inga hus för boskapen i linnesota, och så mycket mindre i de ännu sydgare staterna. Äfven menniskoboningarne äro lt utom varma. Man må icke inbilla sig, att nåt sofrum här uppvärmes af någon kakelugn. ej, sådana finnas icke, om ej möjligen i de större agnaternas prydliga hus. — Penningen börjar ven här göra sig gällande bland folket, dock är ss makt ännu ej europeisk. Den simplaste artaren har lika stor och lika god rösträtt som jihianären tet — Ss-O-WC KS nm — rr