Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 3

beologien och medicinen. Ehuru den tid är törbi, då det för vetenskapsmannen var möjligt att verka som detahhkannare och fackman på alla forskningars områden, sträfva likväl samtliga vetenskaperna i våra dagar till en allt närmare förening. Deras gränser, utan att upphäfvas, likasom inskjutas i hvarandra. De arbeta numera icke blott hvar för sig, utan äfven samfäldt, och för hvarje större framsteg en af dem gör har hon i väsentlig mån att tacka en eller flera medsystrar, hvars hjelpmedel och vunna erfarenheter hon gör sig till godo. Så t. ex. har historien utvidgat sina gränser med ett helt nytt område, som man trodde vara för evigt stängdt för mensklig forskning. Det är med. bistånd af den jemförande språkforskningen samt af geologien, zoologien och botaniken som häfdaforskaren kan föra sin fackla in i det mörker, hvilket hvilar öfver den förhistoriska tiden. Astronomen i våra dagar måste vara förtrogen med geologiens, kemiens och meteorologiens förnämsta sakförbållanden. Geologerna å sin sida införa Leverriers, Crolls och Stones beräkningar rörande jordklotets rörelser såsom vigtiga och nödvändiga faktorer vid undersökningen af jordskorpans fordna tillstånd. Det är snart sagdt omöjligt att genomögna någon enda af den nyaste tidens märkligare afhandlingar beträffande någon särskild gren af naturvetenskapen utan att finna intyg för det nära förhållande, i hvilket den numera står till de öfriga. Men om, detta oaktadt, det gifves två ve tenskaper, som vid första påseendet synas hafv: litet eller intet med hvarandra att skaffa, så är det väl geologien och medicinen. En läkare, vill det synas, måste, såsom utöfvare af sin konst, hafva intet att göra med de eocena, miocena och pleocena bildningarne eller med neptuniska, plutoniska och vulkaniska teorier. Det skulle ännu för några veckor sedan hafva förefallit som skämt, om man hört en läkare säga: ,,Min herre, er sjukdom står i samband med stenkolsgruppen och gammal röd sandsten; ni måste försöka den lägre eocenen, eller: ,, min fru, ni lider af inflytanden fiån alluvium; ni bör så fort som möjligt pröfva på de siluriska lagren. Men ett arbete af engelske läkaren Haviland, hvilket i dessa dagar utkommit och väckt mycken uppmärksamhet i vetenskapliga kretsar, synes vilja göra allvar af skämtet. Det öppnar i hvarje fall vägen till nya undersökningar i den antydda riktningen — undersökningar, till hvilka Sverges vetenskapsmän böra kunna lemna vigtiga bidrag, när det nu under arbete varande stora geologiska kartverket af Erdman hunnit närmare sin fulländning. D:r Haviland har nemligen, hvad England angår, visat, att det finnes ett samband mellan sjukdomarnes fördelning och markens geologiska beskaffenhet. Hvarje sjukdom befinnes hafva sin speciella geologiska favorit-ort. Haviland, som särskildt sysselsätter sig med kräftsjukdomens studium, har åtminstone med hänseende till denna ovedersägligt ådagalagdt, att Englands ,,kräftfält har en bestämd geologisk karakter. De officiella statistiska uppgifterna rörande sjukdomens utbredning äro lagda till grund för undersökningen, och 42,000 dödsfall af densamma hafva lemnat material till engelska kräftkartans uppgårande. De nejder, der sjukdomen mest förekommer, äro på kartan belagda med blå färg; de åter, som äro jemförelsevis fria från densamma, med röd. Betraktar man nu denna karta, finner man, att nästan hela Wales och nordvestra delen af England äro röda, och ,,härmed, anmärker d:r Haviland, sammanbhänger det faktum, att dessa delar af England och Wales geologiskt tillhöra de äldre formationerna, nemligen den siluriska och kolformationen, samt innesluta de högsta och med bästa vattenaflopp försedda bergstrakterna i landet. Vidare förekommer i södra och sydöstra England en annan rödfärgad region, som sträcker sig från ön Wight genom Hampshire, Wiltshire, Gloucestershire, Oxfordshire, sydvestra Northamptonshire, Bedfordshire, Hertfordshire, Cambridgeshire och Norfolk. Detta distrikt innesluter södra Englands kalkklippor och den oolitiskaformationen. Mellan dessa begge stora rödfärgade regioner sträcker sig en likaledes rödfargad jemförelsevis smal förbindelseled, som går öfver den röda sandstenen i Varvwichshire, den röda sandstenen och liashöjderna i Loicestershire, samt den röda sandstenen och de kolförande klipporna i Derbyshire. En annan gren utskjuter det röda landskapet öfver sandstensbergen i Worcestershire och Staflordshire. Dessa begge stora grupper och deras begge förbindelseleder omfatta på en gång de äldsta formationerna och de högst belägna delarne af England. Öfvergå vi nu till bläfärgade delen af landet, inom hvilken kräftan mest härjar, finna vi, att nästan alla dessa regioner höra till den tertiära eller ock den nyaste formationen, samt omgifva de stora floderna, sedan dessa på sin väg till hafvet hunnit låglandet. Thames kräftfält faller nästan fullständigt inom gränsen för den s. k. Londonerleran — en del af den lägre eocenen. Östra Yorkshires kräftfält betäcker Humberflodens alluvialland. Ett annat fält börjar mellan södra Derbyshire och norra Leicestershire och följer Lincolnshires alluvialbildningar. Äfven de öfriga kräftfälten sammanfalla med nyare formationer. , Kräftans stamhåll!, säger Haviland, ,äro således de innestängda, lågt belägna dalarne, som genomströmmas af de till sin fulla storhet komna floderna och bestå af nyare geologiska formationer. Vi komma nu till en annan sjukdomsform — tvinsoten (phthisis), och göra då den anmärkningsvärda iakttagelse, att dennas fördelning står irak motsats till kraftans. De nejder, der kräftan mest