Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1868, sida 3

ser: 5x-lånet at år 1866 94. 5d:o afår 1868 i Åst. 9212. As d:o af är 1858—60 S6173. 4!,-d:o afår 1861 SAY, 41,-d:o af år 1864 i Åst. S5. LIVERPOOL d. 17 Dec. Omsättningen i bomull utgjordes i dag af 10,000 balar. Priset å Middl. Upland 105; d. Litteratur. Själen och själavandringen. En historik af äldre och nyare filosofers forskninsar om själen, dess odödlighet och dermed i sammanhang stående frågor samt i enlighet med läran om bebodda verldar populärt framställd af Andrå Pezgzgani. Från 5:te upplagan af La pluralit des existences de Påmie. Stockholm, Albert Bonniers förlag. 1868. Om detta arbete yttrar den hederlige öfversättaren i inledningen till författarens förord: ,,Det eger ungefär samma förtjenster, som Camille Flammarions ,,Bebodda verldar, men delar (?) äfven ett och annat fel, hvartill förf. kanske mest förledts af det lifliga intresset för sitt ämne. Men med de obetydliga fel, som ,,La pluralitå des existences möjligen (?) eger har det tillika förtjenster, som mångdubbelt öfverväga dessa möjliga (?) brister etc. Med anledning af dessa yttranden, i hvilka, i förbigående sagdt, ingår både pleonaom och sjelfmotsägelse, få vi erkänna, att vi ej finna hos hr Pezzani de egenskaper, hvilka karakterisera hr Flammarions författareskap, ehuru hans bok onekligen nära sluter sig till dennas ifrågavarande arbete och i viss mån kan sägas utgöra dess ,,motstycke. Pezzani utmärker sig icke genom ett praktfullt bildspråk; han tillåter sig inga djerfva utflygter från ämnet, och han träder gerna bakom andra auktoriteter i stället för att, liksom Flammarion, söka öfverväldiga sin läsare genom sin vältalighets ståtliga och väldiga karakter. Hans arbete är också, i öfverensstämmelse med hvad titelbladet angifver, en historik af (öfver?) äldre och nyare filosofers forskningar i ämnet. Af denna historiks beskaffenhet och färg finner man dock snart hvilken ståndpunkt förf. intager med afseende På frågan om själens föruttillvaro och successiva tillvarelseformer, och vid slutet af arbetet framställer han sina åsigter kortligen, men klart och med öfvertygelsens hela värma samt med uppenbar tillförsigt om deras förestående seger ötver ett uppfattningssätt, som förekommer honom föråldradt och åhållbart i längden. Sjelfva historien bör knnna läsas med stort intresse af många, som förut ej ega någon närmare kännedom om det sätt, hvarpå denna sak uppfattats af de äldre och nyare nationernas tänkare och teosofer. Läsaren upplyses om, huru allmän läran om själarnas odödlighet var hos forntidens kulturfolk —ja, äfven hos nationer, som ej böra kunna räknas dit, såsom t. ex. gallerna, och huru i de flesta fall ideen om förut tillvaron och reinkarnationen var förknippad med denna teori. Förf. framställer i korthet genom utdrag ur Voola och Bhagavod-Gita bramaismens vilkor för menniskans salighet, och själavandringsläran visar huru buddhaismen, som eger flera bekännare än kristendomen, ännu i dag, har till sin hela uppgift att frälsa menniskan från pånyttfödelse och förskaffa henne niovana, som är liktydig med förintelse. Han framhåller sedan likheten mellan Zoroasters lära och Kristi, men ger den förra företrädet framför kyrkans tolkning af denna sednare med afseende på den fullständiga apokatastasis, som den persiska religionen lärer, enär vid verldens slut alla darvands (onda andar) med Ahrignan i spetsen bli rena och himmelska, knäböja för Ormuzd samt sjunga hans lof. Att läran om själarnes ingående i djurskroppar från Egypten, der den worerade starkare än till och medisjelfva Indien, öfverförts till Grekland, och att den framstäldes af filosofer, sådana som Pythagoras och Plato m. fl., framhåller förf. Om de grekiska mysterierna meddelar han, att de för mera begåfvade själar yppade följande hemligheter: 1:0. Verldarnes flerfald och jordens rotation, såsom hon sedan framställdes af Copernicus ochj Galilei. 2:0. Guds enhet. 3:0o. Själens flersaldiga tillväarelseformer och hennes successiva pröfningar. Detta var ju icke så litet, eller hur? Om druidernas lära meddelar förf. åtskilliga intressanta upplysningar. Vi betvifla dock, att de alla äro grundade och befara att ett slags patriotisk fåfänga möjligen vilseledt författaren i en eller annan punkt. Han säger att druiderna ,synas utan tvifvel ha trott på Guds enhet och stöder sig dervid på Origenes yttrande, ,att druidernas lära erbjuder ett visst slägttycke med judarnes — hvilket yttrande han vill förklara derD DDMM 0A2A2