Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1868, sida 2

Den för domens afkunnande bestämda dagen var inne. Den klara Majsolen inträngde genom Ralph Humphreys kammarfönster, och en lärka, som hängde i en bur utanför ett närbeläget fönster, sökte ifrigt öfvertyga både Ralph och andra, att hon verkligen njöt af den herrliga vårmorgonen derigenom att hon sjöng af hjertans grund, der hon stod på sin lilla grästorfva midt i buren. Ralph spratt upp från den feberaktiga, oroliga slummer, i hvilken han slutligen hade fallit, sedan han tillbragt större delen af natten med att gå fram och tillbaka i sitt rum och söka att få en ljusglimt i detta mörker, som han hitintills förgäfves hade bemödat sig att genomtränga, hvarunder hans förstånd tycktes nära att öfvergifva honom genom detta oaflåtliga tankearbete riktadt åt samma håll. Han blickade ut genom fönstret; den glada lärkans sång, det bländande solljuset, den klara himlen, — allt tycktes i sin glädje gäcka verldens sorger och framförallt den sorgliga sak, som uppfyllde hans själ. Han vände sig bort, sjuk till bjertat, och satte sig ned för ett ögonblick verkligen förtviflad och nära att uppgifva allt i detta sista ögonblick. Han hade af sin klient fått ett sorgligt uppdrag den före