Dagens post. ÖSTERRIKE. i Det nedsättande sätt, hvarpå grerve Bismarck i den preussiska deputeradekammaren den 10 dennes yttrade sig om den österrikiska liberalismen — man torde påminna sig, att han bland annat yttrade: det går de liberala regeringarne som damerna, att den yngsta alltid behagar mest, samt att Preussen redan för 20 år sedan var i besittning af Österrikes nuvarande frihet — har just icke bidragit att förbättra förhållandet mellan Österrike och Preussen. Tidningarne i Wien beskylla Bismarck icke blott för oriktiga framställningar, utan äfven för frivolitet. , Neue freie Presse säger: ,,Om de nuvarande regeringsprinciperna i Preussen fortsättas ännu några år, skall Tyskland snart glömma, att Preussen en gång varit ungt, och en reaktion mot denna stat skall inträffa, hvars symptomer man redan nu kan förmärka. Hvad Bismarck föröfrigt yttrade om sin ,,kollega i Wien, med hvilken han förr alltid stått på god fot, och hvilkens försvar han gerna ville öfvertaga mot deputeraden Wölfels angrepp (Wölfel beskyllde Beust att uteslutande ledas af hämndplaner mot Preussen) har gifvit an ledning till en depeschvexling af egendomligt slag. Efter mötet den 10 dennes sände nemligen den österrikiske ambassadören i Berlin, grefve Wimpfen, en telegrafisk berättelse om Wölsels och grefre Bismarcks yttranden till rikskanslern i Wien. På meddelandet om, att Bismarck framhållit det vänskapliga förhållande, som alltid rådt mellan honom och Beust, samt att han gerna skulle uppträdt som hans försvarare, om stallet och förhållandena medgifvit detta, sände Beust oförtöfvadt Pr telegraf följande svar: Jag har blifvit mycket behagligt öfverraskad. Jag beklagar endast, att min kollega icke de facto öfvertagit mitt försvar, enär jag i så fall varit fullkomligt säker på att blifva frikänd. Grefvarne Beust och Bismarck känna hvarandra noga: Bismarcks ,kollega i Wien svarar i samma ironiska ton, i hvilken den nordtyske inga 66 ekeren förklarat sig villig att åtaga sig ,Beusts försvar. Huru saken i Wien uppfattas, framgår af den omständigheten, att man allmänt tror, det grefve Bismarck före debattens början med Wölfel öfverenskommit om de anfall, som denne skulle rikta mot Beusts polik, för att Bismarck derefter skulle kunna spela den försonlige och fredsälskande statsmannens roll, som icke misstänkte någon som helst fiendtlig plan mot Preussen. Då grefve Bismarck, dagen efter detta tal i deputeradekammaren, lemnade det utskott, som var tillsatt med afseende på frågan om konfiskationen utaf exkurfurstens af Hessen egendom, en del förtroliga meddelanden om de hemliga agitationer, som i Hietzing (beläget i Österrike) varit bedrifna mot Preussen, hvarjemte han framhöll, att krigsfaran förliden sommar varit mycket hotande, så är temligen svårt att taga för kontant förbundskanslerns ord om det vänskapliga förbållandet till sin kollega. 2—