Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1868, sida 2

Allt detta ökade Ralphs oro, på samm gång det bestyrkte hans egna åsigter om Bertram och ökade hans ifver att finns någon utväg till hans räddning. Men hitintills hade allt misslyckats för honom. och i sitt inre kände han sig både nedslagen och olycklig vid den tanken, at sångens öde var besegladt och hans egna utsigter voro så mörka och hopplösa som de kunde vara. Likväl upphörde han e med sina ansträngningar. Huru resultatet än måtte blifva, var han fast besluten att uppbjuda alla sina krafter, och från morgon till qväll, ofta långtin på natten, sysselsatte han sig med de noggrannaste och som andra skulle hafva tyckt, onödigaste efterforskningar och undersökningar a hvarje detalj, som på något sätt rörde hans klient och det brott, för hvilket har stod anklagad. Den unge advokaten hade icke ens tid att skrifva till sin älskade Mary. Emedan han visste huru fullkomligt hans och hennes framtid berodde på utgången af detta mål, kände han att han ej kunde görs det. Han hade ej tid att skrifva utförligt om allt hvad han gjorde, sade och tänkte, och annorlunda kunde han ej skrifva till Mary. Han hade först underrättat henne, att han var fullt sysselsatt mod hvad han (kanske dåraktigt nog) hade företagit sig, — att biträda en person, hvars sak ansågs hopplös af alla hans embetsbröder; men han tillade, att han ansåg den anklagade oskyldig och förtjent af allt hvad han kunde göra för honom; och sålunda hade han trott, att Mary skulle öfverensstämma med honom, att det var hans pligt att hjelpa då han anlitades, äfven med risk att förlora icke blott