Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1868, sida 2

— Har ni något verkligt hopp rörande er klient? sade han tvekande; — att döma efter tidningarne måste det vara ringa. — Det der brefvet, som jag aldrig fått. är en svår omständighet emot honom. — Ja, svarade Ralph lugnt, — det är en särdeles olycklig omständighet. Men bref komma stundom vilse och förloras till och med, likasom i detta fall. — Ja, ja, sade mr Ricarbo. — Men det är i alla fall en olycklig omständighet, som ni sade. — God morgon, sir. Då Ralph passerade genom ett yttre rum mot tamburdörren, hörde han en annan dörr hastigt öppnas. Han hörde prasslet af en klädning och såg plötsligt tramför sig en högväxt, mörk qvinna, med stora, glänsande ögon, hvilkas uttryck lock förrådde sinnesförvirring, samt med rikt, svart hår, som något oordnadt omgaf hennes bleka, ovala ansigte. Hon var nycket lik mr Ricarbo, ehuru i förskönad orm, och ehuru hon syntes så medtagen, itt det var omöjligt att bestämma hennes uder, föreföll hon likväl ung nog att canna vara hans barn. Hon lade sin hand vå Ralphs arm, stirrade ett ögonblick i ians ansigte med vilda, forskande ögon och halföppna läppar, hvarefter hon hviskade med ett uttryck af obeskriflig smärta: — När kommer han? Nu är han frisk. Jan måste vara det, sedan — — — Giuletta! ropade mr Ricarbo. Hon studsade, — darrade. Mr Ricarbo tod bredvid dem och fixerade henne nätan strängt, hvarefter han fast, men dock arsamt, lossade hennes hand från Ralphs rm och pekade på dörren, hvarifrån hon sade kommit.