Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1868, sida 6

ledes förhanden till det antagande, att morgondagens representation å Mindre Teatern skall komma att gifvas inför en fulltalig publik. På derom framställd anhållan, fästa vi uppmärksamheten vid ett under dagens teaterannons förekommande tillkännagifvande, att det å Mindre Teatern s. n. uppträdande sällskapet numera förenat sig till 3. k. ,,Associationssällskap. — Fartygsförsäljning. I Stockholm hemmahörande skeppet , Christian Lovån, om 16812 nyl, har blifvit försäldt till rederi härstädes och i Uernösand för en summa af 25,000 rdr. Köpet har afslutats genom skeppsmäklaren hr J. M. Nordqvist. — Väderleken i Uddevalla-trakten. I ,Bohusl. Tidn. för i går läses: ,,Tvenne gånger sedan den kalla årstidens inträde ha vi nu haft en liten känning af vinter, men har det ock stannat dervid. En gammal känd väderleksspåman från Hjertums socken har meddelat redaktionen sina iakttagelser och sin förmodan med anledning deraf, hvad blifvande vintern beträftar, sålunda ,Då Anders braskar, vintern slackark — dagen var den kallaste i höst. Skatan har redan halffärdigt sitt bo, då under vanliga förhållanden hon lägger första qvisten på Julafton. Kråkorna, som så otacksamma lemnade oss i Oktober, ha återkommit i massa. Häraf torde vi kunna tro på Hjertumsvännens spådom, att vintern för Bohuslän blir mild, en sak som i närvarande penningesvåra tid, åtminstone för de fattiga, skulle bli välkommen. — Uddevalla arbetareförening. Den af arbetareföreningens konsumtionsbolag beslutade handelsrörelse kommer Tisdagen d. 15 d:s att taga sin början. — Nytt i bokhandeln. Vår bokhandel börjar nu röna starka förkänningar af det flöde utaf nya arbeten, som alltid utströmmar till Julen. Utom den egentliga jullitteraturen utkomma dock äfven andra arbeten till denna julklapparnes tid, och det är några sådana vi här vilja i korthet omnämna: Noveller, berättade på Ottave rime, af Acharius: 1) Vapensmeden; 2) Ateliern; 3) S:t Huberts fest; 4) Rosina. Det är ,,Luisellas diktare, den berömde tecknaren af ,, Kung Fjolners saga-, m. m., som här framträder med ett nytt arbete på diktkonstens område. De nu utgifna novellerna röja på hvarje rad Luisellas skapare, ty han står ensam i sitt slag. Mejslande sina stanzer med kraftig och säker hand, tvingar han språket att böja sig under mästarens vilja. Så uppstår en formbyggnad af konstrik, ja, nästan underbar beskaffenhet. Handlingen i alla novellerna är ganska enkel, men följes likväl med spändt intresse, ehuru läsaren gerna dröjer vid de då och då framträdande lokala bilderna, vare sig af landskap eller figurer, hvilka tecknas med episk objektivitet. Det är också i dessa bilder förf:ns fantasi gör sig gällande: han ser hvad han målar, och derföre stå bilderna också klara inför våra ögon. Hvad man saknar hos förf:n är — känsla. Det är icke blott läsarinnan som saknar detta vigtiga element i poesien, utan också läsaren. Men det är så förf:ns natur, och han undertrycker heldre en yttring af den gömda elden, än han utsätter sig för en pathos, som skulle i minsta mån framstå såsom sentimentalitet. Hurusomhelst äro dessa ,,noveller egnade att väcka läsarens synnerliga intresse, och skola alltid intaga ett aktadt rum bredvid törf:ns öfriga utmärkta konstskapelser. Af Det Skönas verld, estellkens och konsthistoriens kufvudläror, har hr Dietrichson nu lemnnt sin talrika läsarekrets det fjerde häftet. De föregående kunna betraktas som en inledning, hvilken afser att sprida jus öfver de vigtigaste teoretiska punkterna i estetiken och den allmänna konstäran. I och med det nu utkomna har författaren hunnit ett steg in på det egentliga området för sitt ifrågavarande arbete, nemligen redogörelsen för de enskilda konsternas väsen och utveckling. Början göres här, såsom vanligt, med byggnadskonsten. Dessförinnan har det dock återstått författaren att utreda teknikens betydelse — och allmänheten får här förklaradt vad som menas med uttrycken skola, :irtuositet, maner o. s. v., ord som äro i enhvars mun, men under hvilka oftast lölja sig endast orediga föreställningar. Ir Dietrichson påpekar bland annat det nnerliga förhållandet, som eger rum melan den konstnärliga tekniken och handterket. Konsten har nemligen en mekalisk sida, som måste vara inlärd, på det tt konstnären må kunna röra sig ned full frihet. , Meningen är naturligtis icke, yttrar förf:n, att den, som skall ara konstnär nödvändigt först måste afva varit handtverkare; men ofta nog; änder det på en för konst alstrande! ämplig jordmån, att handtverkare, hvilkas andtverk gränsar intill en konst, tillika ppträda som konstnärer: byggmästaren lir arkitekt, stenhuggaren blir bildhugare. Var ej Peter Vischer sjelf en kannjutare, som från handtverkets mästerkap genom ornamentiken steg in i den ria kompositionen? Gick icke Thorvaldens väg från saderns träsnidareverkstad å ,Holmen till atelieren i Palazzo Barerinis trädgård? Gbirlaudajo, Michelgniolos lärare, sålde målade lårar och istar ill NÖLÖIHAO hända Aan data