Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1868, sida 6

Jorderiig trygghet och ordning, kunde vara eller blifva meddelade, öfverståthållare-embetet, såsom vanligt i dylika fall, i meddelad resolution tillkänagifvit att från dess sida hinder icke mötte för ktarens uppförande och dess begagnande för det med densamma afsedda ändamål, derest efter af vederbörande derå gjord besigtning den befunnes uppfylla de vilkor, som erfordrades. Artikelförfattaren (i Fäderneslandet) säger vidare: , När den sistnämnde (öfverståthållaren) redan på Fredagen i förra veckan varnades för de töljder, folkets förbittring deröfver kunde komma att medföra, förklarade han, att han icke var van att bry sig om ,,hvarken packets eller tidniugarnes skrik; när entreprenören gjorde en förfrågan, om han borde ingå på att rifva läktaren afstyrktes detta af samma perron. Hela denna insidiösa tirad förfaller till intet, då vi omnämna rätta förhållandet, som är: att öfverståthållareembetet, sedan festkomittens ledamöter på Söndagseftermiddagen gifvit skriftligt tillstånd till läktarens nedrifvande och öfverintendentsembetet sådant medgifvit, dock med vilkor att densamma blefve undanröjd och platsen jemnad i god tid före aftäckningsfestens början, äfven nu förklarade att laga hinder från dess sida icke mötte för läktarens nedrifrande. Att denna byggmästaren Nilssons sålunda bifallna ansökan icke ledde till något resultat, kom ig deraf, att byggmästaren Nilsson af skäl, som förut varit offentliggjorda ansåg sig icke kunna begagna sig af den gifna tillåtelsen att nedrifva läktaren. Sådant är, slutar insändaren i Dagbladet, förhållandet, och ändå djerfves artikel-författaren påstå, att öfverståthållaren ,,afstyrkt entreprenörens hemställan om att rifva meranämnde läktare. Sedan detta var skrifvet läsa vi följande skrifvelse till red:n af Aftonbladet: Med anledning af de, enligt min förmening, vilseledande uppsatser om Lifgardets till häst uppädande d. 28—30 Nov., som i flere tidningar införts, anhåller undertecknad få fästa uppmärksamheten på följande: Nära 14 dagar äro nu förflutna sedan regementet vid folkhoparnes skingrande påstås hafva, på oförsvarligt sätt, våldfört fredliga medborgare. Eget nog har, mig veterligen, ingen enda anmälan till vederbörande ingått med klagomål öfver dylikt råld, och den ende af en tidning namngifne perkon, som skulle blifvit misshandlad, hr Söderholz, har i en annan tidning sjelf förklarat denna berättelse sakna all grund. , Dagligt Allehandafordrar krigsrätt öfver befäl och trupp vid regementet, en begäran, som regementet sjelf lifligt delar; men innan krigsrätt sättes, måste väl någon iklagare finnas, och en dylik saknas ju tills vilare fullkomligt. Männe ej häri ligger ett krafigt bevis att regementets handlingssätt vid ofrannämnde tillfälle varit ett helt annat än det ,,ögonrittnen med allt för liflig inbillning utmålat. C. M. Björnstjerna, Sekundchet för L. g. t. häst. Denna skrifvelse föranleder Aftonbladet till följande erinran: Med temlig tillförsigt hade man väntat, att en undersökning skulle komma att anställas rörande ordningsmaktens förhållande under de bedröfliga uppträden, som inträffade här i hufvudstadon unler de sista dagarne af förra månaden. Man har lock ännu icke försport att någon sådan blifvit föranstaltad. En noggrann undersökning vore, synes det oss, på sin plats vid alla sådana sorgliga tillfällen, då det ansetts nödvändigt att låta miliarmakten skrida in mot obeväpnade medborgare; men vid detta tillfälle, då så många klagomål försports öfver militärens framfart, då i hvars mans mun gå berättelser om opåkalladt våld, borde man anse det vara så mycket angelägnare att få lagligen konstateradt, om sådant våld verkligen blifvit föröfvadt eller ej samt, i förra fallet, att få offentligen utrönt, hvem som utdelat de ordres, som dertill gifvit anledning, och huru dessa ordres varit beskaflade. Man hade föreställt sig, att riksdagens justitieombudsman skulle i detta hänseende taga det initiativ, hvartill hans vigtiga befattning måste anses berättiga honom, men vi hafva hört sägas, att han finner sig urståndsatt att ingripa i saken så länge icke några målsegande hos honom anmält sig. Denna omständighet föranleder oss att beröra en egendomlig sida i Stockholmarnes skaplynne. Stockholmaren har tvifvelsutan en mängd goda egenskaper, och bland dem sådana, hvilka anslå på och erkännas af främlingen, såsom hans liflighet, hans böflighet o. s. v. Men han har ett fel, som vållar honom sjelf och det samhällo han tillhör många olägenheter. Han anser det icke vara lämpligt, icke ,comme il faut, att blanda sig i bågonting, som fordrar ett offentligt uppträdande. Om t. ex. någon ordningsmaktens handhatvare förfördelas af en folkhop, så faller det honom icke gerna in att taga parti och uppträda till försvar för den förorättade eller öfverfallne, och om, å anlra sidan, han sjelf blir förorättad af civila eller militära myndigheter eller om han ser att andra blifva det, så afhåller han sig om möjligt från att uppträda såsom angifvare eller vittne, antingen han nu finner detta obehagligt eller han anser let icke vara ,,skickligt att offentligen framträda. Det är likväl hvars och ens pligt att uppträda för hvad han anser vara rätt och sannt, och vi finna ss af förhandenvarande förhållanden uppfordrade itt uppmana dem, som vid nu ifrågavarande tillälle blifvit våldförda eller som åsett våldsamheter, )egångna af militären mot ensamma, fredliga vanlrare, att anmäla sådant hos justitieombudsmanten, på det denne embetsman icke må sakna den utgångspunkt för sina tillgöranden i lagens och len allmänna säkerhetens intresse, hvilken han anser sig behöfva. Att sådana anmälningar göras, ynes oss så mycket angelägnare, som deras utelifvande antages såsom bevis på, att alla de ängse berättelserna äro antingen grundlösa eller fverdrifna. Ett dylikt offentligt framträdande ynes framförallt vara en samvetssak för personer, vilka befinna sig i den ställning, att deras tystad kan gifva anledning till förmodanden att denamma är en följd af påtryckningar från kögre rt. Det bör, synes det oss, vara dem lika angeiget att fritaga sig sjelfva trån misstanken att ita skrämma sig till tystnad, som att från höga ederbörande afvända misstanken att utöfva några behöriga påtryckningar för att hindra sanningens ppdagande i ett för samhällsordningen och allränna rättstillständet vigtigt fall. Bland dem, om af allmänna ryktet uppgifvits såsom öfverulna af hästgardespatruller, befinna sig t. ex. äfen namngifna officerare, och det är till dem vi reträdesvis adressera våra nyss gjorda erinrinar. Staden och Länet. Föreläsning. Professor C. Nybloms keläsning sistl. gårdagsafton afhandlade e grekiska skalderna näst efter Homerus, ch föredrovos härunder såsom avarn