Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1868, sida 2

Nej! Men det är dårskap, vansinne, — jag ber om ursäkt, sir, — om, som jag förstår, ni tror ett ögonblick att denne framdragne tiggare är oskyldig. Hvem är den skyldige om inte han? Låt mig fråga er det, sir? Ack, det var det kinkigaste svar, som kunde gifvas på den stackars Ralphs framställning, och han stod äfven tyst några ögonblick och eftertänkte huru han lämpligast skulle gå tillväga med denne ifrige, lille man. — Hvem den skyldige är, detta är omöjligt för mig att säga för närvarande, svarade Ralph slutligen; — jag kan endast uttrycka min öfrertygelse om den, som icke är det, — för öfrigt skall nog den verklige mördaren bli upptäckt i sinom tid. Ni minns det gamla ordspråket: mördaren undslipper ej. Åter talade Ralph med fasthet och tillförsigt, men han var långt ifrån att känna det, och då han satt och iakttog sin åhörares otåliga åtbörder, var han i förtviflan huru han skulle ernå det mål, som han hade åsyftat genom detta besök. — Nonsens, sir! utropade mr Levingstone. — Hvem utom den betrodde bokhållaren och vännen hade att göra med bankirerna? Hvem utom denne person cunde bestjäla huset? — Hvem annan kände sättet? Äfven om vi förbise den vunkten, att ingen annan hade tillfälle att löda min stackars förtroendefulle broder.