Från Berlin. (orrespondens till H.-T:n.) Berlin den 5 December 1868. Vi befinna oss midt uppe i den parlamentariska strömmen. Det är den ström, som är väl egnad att raskt föra framåt ett i liflig utveckling stadt folks hoppfullt utåtstyrande statsskepp. Om inga svårare stormar bringa skeppet ur dess direktion, så kunna vi väl hoppas, att det skall göra en lycklig, frisk och fri färd. Små stormar saknas visserligen icke. Så lefva vi just för ögonblicket ännu under intrycket af ett oroligt parlamentariskt uppträde, som för ett par dagar sedan framkallades af justitieministern och hvarunder denne , författningens väktare — tillfölje af sin förklaring, att hans energi under vissa omständigheter tillochmed vore i stånd att genombryta författningens skrankor — formligen blef fälld till jorden at flere deputerades, isynnerhet den tappre Tvestens, klubbslag. Den som emellertid är något litet hemmastadd i det parlamentariska väsendet, skall ej tillägga dessa små stormar, om de ock förorsaka stort buller, någon större betydelse, än i mindre måttstock deder små husliga scenerna, som förläna det äktenskapliga lifvet ett så pikant behag. Likasom dessa i ett lyckligt äktenskap, så få ej heller dylika stormar saknas i ett friskt parlamentariskt lif. Hur ljuf är icke sedermera försoningsakten! Ingen parlamentarisk session under den nuvarande styrelsen har begynnt under gynnsammare auspicier än den nu pågående. Alla ministrarne ha förtjenat vitsordet ,, mycket flitigak. De ha förberedt ett förvånande material för den lagstiftande verksamheten. De framträda med 60 å 70 lagutkast inför landtdagen, och många af dessa utkast innehålla organiska, i folkets lif djupt ingripande lagar! Visserligen utgör lagförslagens antal icke måttstocken för samhällsförhållandenas sundhet, och dagligen besannar sig alltmera regeln: ju färre lagar, desto bättre. Men lagböckernas digerhet är nu en gång för alla det dammoln, som konstitutionalismen oundvikligen framkallar på sin lefnadsväg — och hvad som i vårt fall är det vigtigaste: denna ministör, som i nära sex års tid legat i strid med majoriteten inom folkrepresentationen, bevisar genom antalet af lagutkasten hur stort dess förtroende till denna solkrepresentation blifvit, och den bevisar genom lagförslagens innehåll hur mycket den närmat sig de liberales inom parlamentet ståndpunkt. Misstroendet mot , konflikt-ministeren, isynnerhet mot enstaka ministrar, är ännu alltjemnt mycket starkt. Men det skulle vittna om blindhet att förneka, det ministrarne — med ett undantag, som jag längre fram skall omnämna — bemöda sig att tillfredsställa folkmedvetandets fordringar. För att börja med det bekautaste temat, konstaterar jag med glädje, att den ryktbara konflikten om tolkningen af art. 84 i författningen, beträffande landtdagsmedlemmarnes talfrihet, håller på att skaffas ur verlden. Till ett af det konservativa partiet framstäldt förslag till deputeradekammaren att upphätva nämnde artikel och ersätta den genom den bestämmelse i nordtyska förbundsförfattningen, medelst hvilken riksdagsmedlemmarnes talfrihet oförgripligen garanteras, har statsregeringen lemnat sitt samtycke, med den förklaring, att den vill göra sitt till för förslagets genomförande. Och den mycket smädade inrikesministern var den dufva, som var bestämd att öfverbringa detta oljoblad i den preussiska konstitutionens ark, i deputeradekammaren. Detta är ingen slump; ministern, grefve Eulenburg, ville derigenom formligen rehabilitera sig. Samme minister är det äfven, som i provinsen Hannover gjort början till införandet af den mycket önskade provinsiella sjelfförvaltningen, ett försök, med hvilket det mellersta liberala partiet, des. k., nationalliberale, förklarar sig helt belåtet. Åt provinsen Hannover har nemligen anvisats ett årligt anslag af 500,000 pr. thaler, af hvilket skola bestridas kostnaderna för vägbyggnader, underhållande af fattighus, därhus, instituter för blinda och andra utgifter i provinsens intresse. Till förvaltande af detta anslag och de provinsiella institutionerna är ett af provinsial-landtdagen designeradt ,landsdirektorium bestämdt, hvars kollegium består af en landsdirektör och tolf landsråd. Ett ständigt utskott leder göromålen. Hela denna inrättning har skapats under afgjord medverkan af provinsial-landtdagen, inom hvilken de liberala elementerna hade ötvervigten. Märkvärdigt nog ha desse liberale dervid väsentligen afvikit från några af sjelflörvaltningens vigtigare principer. A — —