Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

mitt namn är Humphrey, och jag har kommit på begäran af en bland edra vänner, miss Ward, för att se till hvad som kan göras i er sorgliga sak. En svag förändring visade sig i den unge mannens ansigte, då Ralph talade, en rörelse af nöje rubbade dess nästan pinsamt fixerade uttryck. — Stackars Jessie, sade han, — hon har således lyckats till slut. Ni är mycket god som kommer till mig, sir, — men, tillade han och blickade upp frågande, — ni tänker väl inte att försöka försvara mig? Saken är hopplös. Jag har för länge sedan fogat mig i mitt öde, sade han, och hans läppar darrade häftigt. — Först ansåg jag det hårdt, omöjligt, men, tack vare Gud, är det ej så nu mera. Jag tror och hoppas att jag skall kunna uthärda det till slutet; men Jessie, o, stackars Jessie! Hon kan inte bereda sig på hvad som måste ske; äfven nu är hon så sanguinisk, att jag slutligen gaf vika och tillät henne försöka allt hvad hon kunde. Det skall åtminstone bli en tröst för henne, — den enda. Han gjorde ett uppehåll, ty hans röst, som i början hade varit lugn, ehuru låg och nästan klagande i sin mildhet, darrade nu af den känsla, till hvilken han ej ville hängifva sig, då det gällde honom sjelf, men hvilken öfvermannade honom, då det var fråga om Jessie. Han kämpade för att undertrycka den och lyckades, ty efter ett ögonblick fortfor han med återvunnet lugn: — Jag ber er om ursäkt, sir. Det är ätt att besvära er med allt detta. Jag tänkte ej heller göra det, men, jag vet pj huru det föll sig, då ni talade om Jes