Reseminnen srån Finland och Sver ge (Forts. fr. Mi 283.) Huru ofta förundras man icke, då man läser lefnadsteckningar öfver märkvärdiga män och qvinnor och ser, att de utgått från kojan, der fattigdomen och försakelserna varit deras barndoms sällskap. Och likväl framstå de utrustade med naturliga gåtvor, som förr eller sednare anvisa dem den plats i samhället som de äro bestämda att intaga. Sådana exempel påträffas otaliga inom konstens, litteraturens och vetenskapens verld. Ett af dessa exempel huru en rik konstnärsanda, trots fattigdomen, trots bristen på skolundervisning och uppfostran, deck banar sig väg, kan jag omtala härifrån, i detjag förer mina ärade läsare till en aflägsen liggande liten trähusbyggnad i Motala köping. Här bor en vinna, hvars arbeten inom träsnideriet örskaffat henne anseendet af framstående konstnärinna. Mången torde erinra sig jungfru Sofia Isbergs utmärkta arbeten, som vunnit priser vid flera utställningar såväl i hufvudstaden som i landsorten. Men den anspråkslösa och blygsamma konstnärinnan är dock troligen obekant för den större allmänheten, och är det derföre med ett synnerligt nöje jag begagnar tillfället att redogöra för det besök jag gjorde i hennes hem, som i parentes sagdt är lika anspråkslöst som konstnärinnans hela personlighet. Vi träffa henne sittande framför ett vid fönstret placeradt bord, sysselsatt med ett arbete, som är omhöljdt med papper, så att man ej ser mer än en obetydlig del af detsamma. På bordet ligga några små knitvar med korta skaft — de enda verktyg som ses i ateliern. Väggarne äro fullhängda med taflor och bilder af underEE sånger — —