Men den, som vill bli hulpen af en god och nådig Gud Får icke modlös under bördan digna: Hans bön skall vara flitens bön, ej lättjans klagojud; Helt visst skall Gud hans arbete välsigna. Än kan väl mången vacker skörd för oss till spillo gå, Men mödans lön omsider dock vi måste njuta få — En gång vi skola frosterna förjaga. Be, vintern här i norden är ju ofta kall och härd Och sommarn är ej heller alltid fager; Men likafullt hos oss den jord, som får en trägen vård, Högst sällan odlarns glada hopp bedrager. Dock, litet vunnet är dermed, att en och annan blott Ber sina pligter klart för sig och har sitt kall förstått — Den läran borde fattas utaf alla. Och ,hbjelp dig sjelf — så lyder ju dess första, bästa bud — Då skall dig Gud också sitt bistånd skänka. Nu fält och ängar klädda stå i herrlig blomsterskrud. Och böljorna i solens guld ses blänka. En dag långt mera skön går dock engång för Suomi opp; Den dagens gryning bida vi med tillförsigt och . . hopp O, må den icke dröja alltför länge. En minnets skål för Svea. När Suomisonen landat har på Sveas gamla jords Af glädje klappar bjertat hans, det varma. Han lär sig älska dubbelt mer den höga, sköna nord. Den frostiga — den herrliga! — och arma. Han hälsas som en broder der, så innerligt och godt. Han möter vänner hvart han går, han röner kärlek blott, Och öppna stå för honom slott och hydda. En af de våra kommer dit — han skådar Lögarns skär — Ett minne af hans hemlands Saima vaknar Uti hans bröst — han vet ej rätt hur det med honom är — Sin fosterbygd, sitt barndomshem han saknar. Han vankar utan mål och ro — han ser en kyrkogård, Och der han finner Myhrbergs grift vid Döbelns minnesvård — Då tänker han så underliga tankar. , Uti ditt land och för ditt land ju Döbeln kämpat hart — Till honom hviska stämmor ifrån grafven — , Och liksom du en Suomison den tappre Myrberg var; För ljus och frihet svängde han sin glafven. Hur ofta under samma sköld med Sysa Suomi gått! Hur ofta har ej Suomi gladt vid Svea sida stått Och trotsat svärden, kulorna och döden. Och gick dem väl, så njöto de tillsammans segerns. röj Och gladdes harmlöst åt sin vunna ära; Och hemlig afund aldrig blef hos någondera röjd, Uppriktigt höllo de hvarandra kära. Tillsammans ledo de också rätt månget nederlag Och blödde ifrån djupa sår nog mången sorgens as, Men nöden kunde dem ej heller skilja. ö omsider rycktes Suomi dock från Jsas trogna röst Och vandrar modigt nu sin egen bana, Och lyssnar icke vidare till gamla vännens röst, Och Bar sytt örnevingar på sin fana. Skall Suomi sväfva nu med dem mot himlen, ljus och vi Och Svea draga sorgedok, kanske till evig tid 2 ,Det vet blott Gud, som länders skiften leder.